Detta är en film om
cirkusar. Vi får alla de välkända ingredienserna - dödsföraktande
trapetskonstnärer, festliga clowner, obegripligt väldresserade djur
och vackra kvinnor som inte bär onödigt mycket kläder. Men redan i
inledningsorden, uttalade av den legendariske regissören Cecil B.
DeMille, får vi veta att detta handlar om mycket mer än så. Bakom
de konstfärdigt målade kulisserna är cirkusen en gigantisk,
komplicerad maskin, ständigt sekunder från total katastrof, en egen
värld där döden ständigt lurar men aldrig får lov att visa sig
för publiken.
Därför är
huvudpersonen ingen akrobat eller domptör utan cirkusdirektören
Brad Braden (Charlton Heston, numera mer känd som vrickad
vapenförespråkare men på sin tid en riktig filmstjärna av ett
slag som kanske inte riktigt finns, längre). Den välskulpterade
inledningsscenen följer honom på en promenad genom cirkusen där
han visar samma skicklighet vare sig det gäller att förhandla med
ägare, lugna ner primadonnor eller behandla en giraff som fått ont
i halsen. Det är omöjligt att inte tycka om honom.
Brad har ett problem.
Ägarna vill köra en kort säsong i år, hålla föreställningar i
de stora städerna som är säkra kassakor och strunta i det ändlösa
turnerandet på vischan där man aldrig vet hur många som dyker upp.
På så vis kanske de missar lite vinst men de tar också en mycket
lägre risk, och vinstmarginalen är hur som helst högre i
storstäderna.
Men det betyder också
att cirkusartisterna tjänar mindre eftersom de gör betydligt färre
föreställningar, och det är Brad som måste förklara det för
dem. Dessutom ser han något mörkt i ägarnas plan som är svårare
att sätta i ord. Att bara sätta upp i de stora städerna och skippa
turnerandet går emot cirkusens själ, dess ande. Han kan inte
förklara det för slipsnissarna, men han känner det. Cirkusen är
för honom mer än bara affärer.
Han lyckas övertala
ägarna att låta honom ta cirkusen på långturné, så länge den
går med vinst. Men för att lyckas med det var han tvungen att
engagera demonakrobaten The Great Sebastian (Cornel Wilde), och The
Great Sebastian arbetar bara i stora manegen. Problemet är att Brad
lovat bort den stora manegen till Holly (Betty Hutton), som väntat
på sin chans och dessutom är något slags halvt-om-halvt-flickvän
till Brad.
Det är upplagt för
rivalitet och Sebastian och Holly börjar nästan genast tävla med
varandra. Striden pågår högt upp under tälttaket, där de utmanar
varandra genom allt farligare tricks och konster. Brad håller
fötterna på jorden och vill bara få ner dem på marken i ett
stycke.
Det är bara en bråkdel
av intrigerna som pågår runt cirkusen. Gangstern Henderson
(Lawrence Tierney) driver någon form av smutsigt spel genom sin
bulvan Harry (John Kellogg). Angel (Gloria Grahame) är förälskad i
Brad och själv jagad av elefanttränaren Klaus (Lyle Bettger).
Kärlekstrådarna blir ännu snårigare av att Sebastian är nästan
lika känd för sitt kvinnotycke som för sin akrobatik. Och så är
det clownen Buttons (den fantastiske James Stewart, ständigt lika
sevärd), som aldrig syns utan smink och bär på hemligheter.
Filmens cirkus är
Ringling Bros. and Barnum & Bailey Circus, en cirkus som alltjämt
finns och vars slogan är just The Greatest Show on Earth. Över
åttio av cirkusens artister deltog i filmen och gjorde dess
cirkuskonster magnifika, och på sätt och vis var kanske hela filmen
en enda lång reklamfilm. Det är förstås ett argument mot den, men
det är svårt för mig att tycka illa om något så här skickligt
hopsatt, välspelat och professionellt utfört. The Greatest Show on
Earth är bara härlig att titta på, en underbar liten upplevelse.
Den vann Oscar för bästa
film, vilket sedan dess tämligen konsekvent betraktats som ett
misstag. Jag antar att jag kan hålla med där. Det här är inget
legendariskt mästerverk och jag kan inte föreställa mig att det
inte fanns en enda bättre film 1952. Men de som kallar den för en
av de sämsta filmer som vunnit Oscar för bästa film har mer fel än
akademin hade; jag kan på rak arm komma på åtminstone fem som är
betydligt sämre och då finns det gott om segrare jag inte sett (för
de intresserade: Shakespeare in Love, Midnight Cowboy, Braveheart,
The Hurt Locker och särskilt Gladiator). Den må ha sina fel och en
fullständigt inkorrekt motivation från början, men The Greatest
Show on Earth är en film som påminner mig om varför jag älskar
film. Även när det inte är stor konst är det njutbart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar