The Hunger Games (2012) - 3/6

Det är ibland riktigt svårt att se varför saker slår så hårt som de gör. The Da Vinci Code var en riktigt usel bok, Män som hatar kvinnor var det inget fel på (filmversionen i alla fall, boken har jag inte läst) men varför den skulle tända eldar på båda sidor Atlanten begriper jag inte, och så vidare. The Hunger Games är senaste tillskottet i kategorin.

Det är väl inget större fel på den, antar jag. Men något som plötsligt blir så stort som detta blev, som framhålls som fantastiskt från de mest skilda läger... jag väntar mig mer. Ganska mycket mer. Kanske lite djup? Nån form av kommentar, något mer än fadd mat serverad i rumstemperatur?

Historien är väl hyggligt välbekant vid det här laget: i framtidslandet Panem (om du mentalt lade till "et circenses" är du rätt på det) finns tolv distrikt som för länge sedan försökte göra uppror men slogs ner. Som straff grundades Hungerspelen, där två ungdomar från varje distrikt väljs ut via lotteri, skickas på träning och sedan slåss tills bara en fortfarande lever. Detta sänds som dokusåpa med programledare, sponsorer, bling och glam. Jag antar att konceptet inte är mycket märkligare än, säg, The Running Man, men av någon anledning är det mindre trovärdigt. Ska vi tro på att alla inblandade bara glömmer att det rör sig om tvingade deltagare som förmodligen kommer att mördas?

I tolfte distriktet bor Katniss (min husgudinna Jennifer Lawrence) som jagar med pil och båge och tar hand om sin lillasyster Primrose (Willow Shields). Så här långt påminner det om Winter's Bone och tänk om Lawrence eller filmen i stort varit så bra. Vid lotteriet väljs Primrose ut men Katniss anmäler sig frivilligt för att rädda henne, och tillsammans med barndomsvännen Peeta (Josh Hutcherson) är det hon som ska representera tolfte distriktet i Hungerspelen. Det blir mer komplicerat av att Peeta är förälskad i Katniss.

De åker till huvudstaden där de träffar den glitzige programledaren (Stanley Tucci), går i parad framför folkmassorna (där de gör succé med Katniss brinnande klänning) och tränar tillsammans med de andra deltagarna för att lära sig döda... varandra. President Coriolanus Snow (Donald Sutherland) övervakar det hela och Katniss och Peeta får hjälp av Haymish Abernathy (Woody Harrelson), som vann sin upplaga av Hungerspelen och nu ger råd åt nya deltagare medan han dränker minnena i sprit.

Av de tjugofyra deltagarna får vi lära känna en handfull, generöst räknat. Resten är blanka figurer. Många av dem dör blixtsnabbt, andra försvinner utan mankemang. För mig verkar det som om spelen borde vara över rätt kvickt, men de varar så länge att mat och vatten blir problem för deltagarna. Några slår sig ihop i en allians för att jaga ner de andra, och Katniss är naturligtvis inte med där - så fungerar det inte i filmer som denna. The Hunger Games visar prov på lite mod mot slutet, jag gillar hur det höll på att sluta, men det hade nog blivit bättre om den hade vågat gå hela vägen i stället för att fegt bryta av.

Jag är besviken. Jag väntade mig inte ett mästerverk, men jag väntade mig mer än detta. The Hunger Games är inte tråkig eller dålig, den är inte slöseri med tid, den har sina underhållande stunder och det är inget fel på hantverket. Den är bara väldigt, väldigt meh och luktar av oförverkligad potential. Det kunde ha varit så otroligt mycket bättre.