Brake (2012) - 2/6

En man (Stephen Dorff) vaknar upp i mörkret och det enda han ser är en klocka vars stora röda digitalsiffror räknar ner. Han trevar och upptäcker att han är instängd i en plastkista. När klockan når noll - och börjar om - sprakar en gammal radio till liv och han får kontakt med en annan man som tydligen är i samma situation. Han försöker få grepp om vad det är som pågår och det blir snart tydligt att det är någon annan som har kontrollen.

Mannen är Jeremy Reins, specialagent vid Secret Service, och av allt att döma har han kidnappats av terrorister som försöker få ur honom hemlig information som bara en handfull känner till. För att lyckas med detta använder de mer och mindre direkta, och mer och mindre brutala, metoder medan Jeremy anstränger sig för att inte knäckas och försöka ta sig ur sin situation. Filmen följer honom, vi ser bara det han ser och hör det han hör, och nästan hela filmen utspelar sig inne i den där plastkistan tillsammans med Jeremy.

Det är förstås omöjligt att inte jämföra Brake med Buried, och under större delen av sin löptid lyckas den faktiskt vara nästan lika bra. Den är medryckande, fängslande och intensivt välgjord. Där Buried var lågmäld och återhållsam så är Brake snarare en actionfilm där all action händer offscreen, vilket borde vara en dödsdom. Men det fungerar. Där Ryan Reynolds spelade en vanlig man i en hemsk situation spelar Stephen Dorff en hårding, men det vi förlorar i närhet och igenkänning vinner vi tillbaka i inlevelse. Det är inte svårt att själv bli fängslad i plastkistan och börja vara rädd för vad som ska hända härnäst. I Buried kom spänningen från andra ställen, Brake lyckas berätta en riktig historia utan att släppa Dorff med blicken.

Problemet med den här sortens historia är förstås att avsluta. Öppnar man kistan och släpper ut huvudpersonen, och hur hanterar man i så fall det slaget mot filmens struktur? Går det att inte göra antiklimaktiskt? Eller låter man huvudpersonen stanna kvar i kistan hela vägen ut, och hur lyckas man i så fall göra det dramatiskt?

Buried löste problemet på ett briljant sätt, men det är här Brake fullständigt misslyckas. Efter att ha varit en solitt jättebra film tappar den bort sig i slutminuterna. De hopklantade, ogenomtänkta slutscenerna massakrerar all logik från det som kommit före och just när jag i huvudet började formulera recensionens meningar om hur Brake plötsligt blev dålig så blev den ännu sämre och mer obegriplig, och utan förklaring följer eftertexterna. Det är en av få gånger som en films slut fått mig att ropa "Nej!" rätt ut, av ren besvikelse.

Brake innehåller en besynnerlig och surrealistisk kort sekvens där vi får höra ett telefonsamtal precis innan det inträffar. Jag kunde inte komma på någon förklaring till det - särskilt som filmen själv helt ignorerade det - men efter att ha sett det obegripliga slutet misstänker jag att förklaringen är att hela filmen är en mardröm eller hallucination. I så fall är det här den klichéns subtilaste exempel någonsin.