En stenåldersstam leds
av den gamle Iksay (Benito Stefanelli). Hans förstahandsval till
efterträdare är den storvuxne muskulöse ariske helyllekarlen Ela
(Sam Pasco), som inte alls liknar de andra i stammen - de är snarare
taniga italienare. Iksays son Vood (George Eastman) skulle inte kunna
vara en mer uppenbar skurk om han så bar en skylt med ordet "skurk"
om halsen.
Vood vill ta över efter
fadern och tänker inte låta Elas popularitet och övriga fördelar
hindra det. Han tar saken i egna händer och slår ihjäl Iksay. Ela
ser dock dådet och avslöjar Vood inför resten av stammen. Ela blir
hövding och Vood skickas i exil.
Vood vandrar nerslagen
omkring tills han efter ett vulkanutbrott hittar en svärdsformad
pinne av ett nytt ämne: järn. Med detta supervapen i handen
återvänder han till sin stam, besegrar Ela, tar över ledarskapet
och binder fast Ela vid ett träkors i solen. Ela tar sig loss och så
inleds järnkriget, där den expansionistiske, aggressive Vood leder
sin järnbeväpnade stam mot precis alla de kan hitta. Vood är ute
efter makt och slavar, och han ska mata sin krigsmaskin med ständigt
nya erövringar. Ja, det kan möjligen tänkas vara en tunt beslöjad
metafor.
Världen - och järnet -
ser så märkliga ut att jag väntade mig att den stora twisten
skulle vara att det här inte var tusentals år sedan utan en
postapokalyptisk framtid. Så var det inte, men det skulle hur som
helst inte vara en bättre förklaring på varför grottkvinnorna ser
ut som sminkade modeller och Ela som en nazistdröm. Den pacifistiska
stammen hade inte passat in bättre, och Voods mystiska profetissa
Lith (Pamela Field) hör inte hemma någonstans.
Ironmaster är
fundamentalt fel på det. Manuset är en lång rad logiska missar,
historien är en klumpig liknelse, och karaktärerna är tråkiga
arketyper vars handlingar inte anses behöva någon annan grund än
just att de utförs av tråkiga arketyper. Att det rör sig om en
italiensk lågbudgetfilm hade varit uppenbart även om vi sluppit
dubbningen som drabbar alla utom de viktigaste karaktärerna. I
korthet är den ett exempel på orsaken till att det ansågs så
uppseendeväckande när spaghettiwesterns ibland var bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar