Detta var en överraskning
på så gott som alla plan. Jag väntade mig inte mycket av en
allvarlig nyversion av Snövitsagan med Twilights Kristen Stewart i
huvudrollen, och jag serverades ett alldeles utmärkt äventyr av den
gamla ullen. Det här är en destillerad saga, en historia som vet
varför sagor fungerar och vad man lugnt kan strunta i så länge man
har klart för sig att det är just en saga man framför. Det är
inte episk fantasy i Lord of the Rings-stil, där hela världen är
upptecknad och uttänkt, utan en berättelse som lever i en egen
bubbla, på sina egna villkor.
Grundhistorien är
välkänd. En drottning sitter och syr när hon råkar sticka sig i
fingret så att en droppe blod faller på den vita snön, och hon ber
om en dotter med hud vit som snö, läppar röda som blod och hår
svart som ebenholts. Bönen besvaras men drottningen avlider, och
dottern - Snövit (Raffey Cassidy som barn, Stewart som vuxen) -
lämnas ensam med sin far kungen (Noah Huntley). Han träffar en ny
kvinna, den vackra Ravenna (Charlize Theron) som visar sig vara ond,
skönhetsfixerad och i besittning av en magisk spegel som varje dag
säger till henne att hon är skönast i landet.
Ravenna dödar kungen,
blir själv drottning, och det är tydligen inte första gången hon
gör den grejen. Hon spärrar in Snövit och börjar förtära vackra
kvinnors ungdom för att själv förbli ung och vacker. Men när
Snövit blir vuxen säger spegeln till Ravenna att det nu finns en
som är skönare än hon, och att Snövit kommer att förgöra henne
om hon inte äter sin styvdotters hjärta. Men då blir hon å andra
sidan odödlig.
Ja, man måste acceptera
att Kristen Stewart kallas snyggare än Charlize Theron, men det är
inte första gången sådan dissonans uppstår. Varför är det
egentligen så på TV och film att när en kvinna specifikt kallas
enormt vacker är hon alltid mindre snygg än alla de andra
kvinnorna?
Hur som helst: Ravenna
skickar sin hängivne bror Finn (Sam Spruell) för att hämta Snövit
från hennes cell, men flickan flyr ut i Mörka Skogen, en dödligt
farlig plats. Finn lejer jägaren Eric (Chris Hemsworth), en av de få
som vandrat genom Mörka Skogen och överlevt. Eric har förlorat sin
hustru och går med på att jaga ner Snövit i utbyte mot att Ravenna
väcker henne till liv igen. Det visar sig att Ravenna inte alls har
den makten, och Eric och Snövit börjar samarbeta.
Och naturligtvis finns
det ett gäng dvärgar med.
Snow White and the
Huntsman fungerar väldigt bra som det den är. Effekterna är
passande, skådespelarna lyckas hitta en allvarlig ton som aldrig går
över för långt åt något håll, och därmed undviks både
dysterhet och oavsiktliga skratt. Förhållandet mellan Ravenna och
Finn får lite utmejsling, men inte så mycket att det tar över
eller tar ifrån de två skurkarna deras svarta skurkhet. Snövit får
utvecklas från rädd tonårsflicka till modig, stark kvinna och
värdig arvtagerska till sina föräldrar. Dvärgarna, porträtterade
av skickliga skådespelare som Ian McShane, Bob Hoskins (i sin sista
filmroll), Ray Winstone och Nick Frost, är intressanta ingredienser
som målar upp en bild av vad som hänt under Ravennas tid på
tronen, bättre än hundra textskyltar. Jag vet många filmskapare
som hellre hade valt det senare alternativet.
Framför allt fick den
här filmen mig att inse hur mycket jag har börjat tycka om Chris
Hemsworth. Både i bra filmer (Thor, Cabin in the Woods) och i dåliga
filmer (Red Dawn) är han genomgående härlig att betrakta. Bakom
det stereotypt snygga ansiktet döljer sig en skådespelare som jag
alltid tyckt om att se och ser fram emot att se mer av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar