Jag antar att den här filmen måste ha varit nygjord en gång i tiden, en film som gick på bio och hade affischer uppe, och vars upphovsmän hoppades på att sälja biljetter till och dra in pengar på. Det måste ha varit så, men det är svårt att tänka sig. Nu är den en film som existerar som vandringssägen snarare än som film. "Film om grottmänniskor med Ringo Starr". Tycker du det låter som något som någonsin varit aktuellt?
Den ser inte vidare aktuell ut heller, och jag tror inte att den gjorde det 1981 heller. Grottmänniskorna ser ut som precis det de är, helt vanliga moderna människor som tagit på sig löjliga fejkdjurskinn. De slåss mot stopmotiondinosaurier av plast. De talar ett simpelt, ordfattigt språk som tittaren lätt dechiffrerar, men biobesökarna fick ändå en parlör. Jag vet inte vad det säger. Det finns förresten en grottmänniska som talar modern engelska i stället. Det är det roligaste skämtet i filmen.
Bland rollerna märks Dennis Quaid och Shelley Long, båda innan de blev berömda. När de hade sina respektive storhetstider - okej, Quaid hade väl aldrig en men han har gjort en hel del bra - undrar jag hur mycket de skämdes över Caveman. Eller om de kunde se den som det skämt den var.
För den är givetvis ett skämt. Jag tycker inte den är usel för att jag tar ett skämt på allvar, jag tycker den är usel för att jag avskyr dåliga skämt. Och Caveman är, med få snabbt överstökade ögonblick som undantag, ett riktigt dåligt skämt.
Ringo själv spelar omegahannen Atouk, som är kåt på den vackra Lana (Barbara Bach som senare blev Starrs fru). Hon har dock bara ögon för alfahannen Tonda (yrkesbiffen John Matuszak), ett problem som Atouk försöker lösa genom att droga Lana och våldta henne medan hon är medvetslös. Detta spelas komiskt. Mycket fräscht.
Tonda snear på Ringos försök att komma innanför Lanas pälstrosor och slänger ut honom ur stammen. Atouk och hans ende vän Lar (Quaid) ger sig ut i vildmarken där de stöter på ovan nämnda plastdinosaurier, Tala (Long) och den blinde gamlingen Gog (Jack Gilford). Efter ett halvavsiktligt hjältedåd från Atouks sida vill Tala ta sig en titt på hans knölpåk, men Atouk har förstås bara tankar på Lana. Atouk samlar andra vilsekomna grottmänniskor runt sig, bland annat den engelsktalande med koreanskt utseende, och de börjar uppfinna och upptäcka företeelser som det är tänkt att vi ska skratta igenkännande åt.
Det hela blir aldrig mer än pinsamt. Starr själv kanske är immun mot förlöjligande men att se Quaid eller Long sitta på huk i kostymer som ser ut som något lågstadieelever tråcklat ihop till en skolpjäs är inte ens roligt, bara besvärande. De utstöter sina grottmannaord och drivs av de simplaste instinkter, och mitt i alltihop blir det ett stort musikalnummer.
Visst är det underhållande, på sitt vis. Bara inte på det vis som Starr förmodligen - förhoppningsvis - tänkte sig.
Den ser inte vidare aktuell ut heller, och jag tror inte att den gjorde det 1981 heller. Grottmänniskorna ser ut som precis det de är, helt vanliga moderna människor som tagit på sig löjliga fejkdjurskinn. De slåss mot stopmotiondinosaurier av plast. De talar ett simpelt, ordfattigt språk som tittaren lätt dechiffrerar, men biobesökarna fick ändå en parlör. Jag vet inte vad det säger. Det finns förresten en grottmänniska som talar modern engelska i stället. Det är det roligaste skämtet i filmen.
Bland rollerna märks Dennis Quaid och Shelley Long, båda innan de blev berömda. När de hade sina respektive storhetstider - okej, Quaid hade väl aldrig en men han har gjort en hel del bra - undrar jag hur mycket de skämdes över Caveman. Eller om de kunde se den som det skämt den var.
För den är givetvis ett skämt. Jag tycker inte den är usel för att jag tar ett skämt på allvar, jag tycker den är usel för att jag avskyr dåliga skämt. Och Caveman är, med få snabbt överstökade ögonblick som undantag, ett riktigt dåligt skämt.
Ringo själv spelar omegahannen Atouk, som är kåt på den vackra Lana (Barbara Bach som senare blev Starrs fru). Hon har dock bara ögon för alfahannen Tonda (yrkesbiffen John Matuszak), ett problem som Atouk försöker lösa genom att droga Lana och våldta henne medan hon är medvetslös. Detta spelas komiskt. Mycket fräscht.
Tonda snear på Ringos försök att komma innanför Lanas pälstrosor och slänger ut honom ur stammen. Atouk och hans ende vän Lar (Quaid) ger sig ut i vildmarken där de stöter på ovan nämnda plastdinosaurier, Tala (Long) och den blinde gamlingen Gog (Jack Gilford). Efter ett halvavsiktligt hjältedåd från Atouks sida vill Tala ta sig en titt på hans knölpåk, men Atouk har förstås bara tankar på Lana. Atouk samlar andra vilsekomna grottmänniskor runt sig, bland annat den engelsktalande med koreanskt utseende, och de börjar uppfinna och upptäcka företeelser som det är tänkt att vi ska skratta igenkännande åt.
Det hela blir aldrig mer än pinsamt. Starr själv kanske är immun mot förlöjligande men att se Quaid eller Long sitta på huk i kostymer som ser ut som något lågstadieelever tråcklat ihop till en skolpjäs är inte ens roligt, bara besvärande. De utstöter sina grottmannaord och drivs av de simplaste instinkter, och mitt i alltihop blir det ett stort musikalnummer.
Visst är det underhållande, på sitt vis. Bara inte på det vis som Starr förmodligen - förhoppningsvis - tänkte sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar