Tidsresor har det
grundläggande problemet - särskilt i fiktionen men även i
verkligheten - att vi inte riktigt kan få ordning på hur det ska
fungera. Kan man förändra framtiden? Kan man förändra det
förflutna? Vad händer egentligen om man skjuter sin farfar? Vad
händer med minnen, historia, utseende, arv? Varenda
tidsreseberättelse måste åtminstone fundera över de här frågorna
men jag tror inte att ens de bästa och mest genomtänkta av dem har
lyckats skapa en helt internt konsistent och logisk version av
fenomenet. Det bästa man kan hoppas på är att vara så bra att
sprickorna döljs.
Det lyckas Looper med, så
bra att jag inte har något större intresse av att analysera sönder
den. Den ställer upp sina tidsreseregler och följer dem
tillräckligt väl för att vi ska förstå upplösningen med den
djupa, inre förståelse som behövs för att ge emotionell
betydelse.
Premissen är originell
nog. 2044 är inte tidsresor uppfunna än. 2074 finns de, men är
illegala så de enda som använder dem är sin tids motsvarighet till
maffian. I framtiden går det nämligen inte att göra sig av med ett
lik, så gangstrarna skickar tillbaka sina fiender i tiden i stället.
Där väntar en "looper" med ett hagelgevär. Han skjuter,
gör sig av med liket och inkasserar lönen i silver.
Det är ett lukrativt
jobb som inte kräver någon större ansträngning. Den stora
nackdelen är att en dag kommer man att skjuta någon som visar sig
vara en själv, trettio år äldre. Då tar man sina pengar, firar,
och njuter av de närmaste trettio åren.
Joe Simmons (Joseph
Gordon-Levitt) är looper - det verkar finnas alldeles för många
med tanke på hur liten marknaden borde vara och hur mycket jobb en
enda looper borde kunna ta hand om. Han jobbar för Abe (Jeff
Daniels), som skickades tillbaka i tiden för att organisera loopers
men fann det tråkigt och blev gangsterboss vid sidan av.
Joes kollega Seth (Paul
Dano) dyker panikslagen upp hos honom och berättar att det hände
honom, hans framtida jag dök upp. Men Seth sköt inte, och en
trettio år äldre version av honom är nu lös i staden. Det är en
loopers kardinalsynd och Abes gorillor och revolvermän jagar Seth
hänsynslöst. Det är i de här scenerna, när gangstrarna använder
sig av den unge Seth för att få tag på den gamle Seth, som Loopers
tidsreselogik fastställs.
Senare händer samma sak
Joe själv. Hans äldre jag (Bruce Willis) dyker upp utan huva, Joe
tvekar, och gamle Joe försvinner. Unge Joe vet vad han måste göra:
hitta och döda sitt äldre jag, eller själv bli dödad av Abes
folk.
Detta leder till en scen
där de två versionerna av Joe sitter och pratar med varandra på
ett fik. Vad säger man till sitt äldre jag? Vad säger man till
sitt yngre jag? Looper låter, vist nog, samtalet styras av
karaktärerna. Det hade varit en helt annorlunda konversation mellan
två versioner av en kvantfysiker, eller en filosof, eller till och
med en science fiction-författare. Joe är en buse och samtalet
fortlöper följdriktigt.
Den gamle Joe har sina
egna planer i det förflutna och unge Joe blir tvungen att försöka
stoppa honom. Det är action och thriller men med hjärta och hjärna,
och logiken följs obrottsligt fram till slutet som i efterhand
förefaller självklart, nästintill oundvikligt.
Det enda som verkligen stör mig med Looper är det helt onödiga tillägget av telekinesi. 10% av befolkningen har gåvan, får vi veta, men ingen kan göra mer med det än att få mynt att sväva. Filmen hade klarat sig precis lika bra utan telekinesin, den är bara distraherande och tillför ingenting. Inget händer som kräver telekinesi. Här är ett tillfälle där The Law of Conservation of Detail hade varit bra att följa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar