Looper (2012) - 5/6

Tidsresor har det grundläggande problemet - särskilt i fiktionen men även i verkligheten - att vi inte riktigt kan få ordning på hur det ska fungera. Kan man förändra framtiden? Kan man förändra det förflutna? Vad händer egentligen om man skjuter sin farfar? Vad händer med minnen, historia, utseende, arv? Varenda tidsreseberättelse måste åtminstone fundera över de här frågorna men jag tror inte att ens de bästa och mest genomtänkta av dem har lyckats skapa en helt internt konsistent och logisk version av fenomenet. Det bästa man kan hoppas på är att vara så bra att sprickorna döljs.

Det lyckas Looper med, så bra att jag inte har något större intresse av att analysera sönder den. Den ställer upp sina tidsreseregler och följer dem tillräckligt väl för att vi ska förstå upplösningen med den djupa, inre förståelse som behövs för att ge emotionell betydelse.

Premissen är originell nog. 2044 är inte tidsresor uppfunna än. 2074 finns de, men är illegala så de enda som använder dem är sin tids motsvarighet till maffian. I framtiden går det nämligen inte att göra sig av med ett lik, så gangstrarna skickar tillbaka sina fiender i tiden i stället. Där väntar en "looper" med ett hagelgevär. Han skjuter, gör sig av med liket och inkasserar lönen i silver.

Det är ett lukrativt jobb som inte kräver någon större ansträngning. Den stora nackdelen är att en dag kommer man att skjuta någon som visar sig vara en själv, trettio år äldre. Då tar man sina pengar, firar, och njuter av de närmaste trettio åren.

Joe Simmons (Joseph Gordon-Levitt) är looper - det verkar finnas alldeles för många med tanke på hur liten marknaden borde vara och hur mycket jobb en enda looper borde kunna ta hand om. Han jobbar för Abe (Jeff Daniels), som skickades tillbaka i tiden för att organisera loopers men fann det tråkigt och blev gangsterboss vid sidan av.

Joes kollega Seth (Paul Dano) dyker panikslagen upp hos honom och berättar att det hände honom, hans framtida jag dök upp. Men Seth sköt inte, och en trettio år äldre version av honom är nu lös i staden. Det är en loopers kardinalsynd och Abes gorillor och revolvermän jagar Seth hänsynslöst. Det är i de här scenerna, när gangstrarna använder sig av den unge Seth för att få tag på den gamle Seth, som Loopers tidsreselogik fastställs.

Senare händer samma sak Joe själv. Hans äldre jag (Bruce Willis) dyker upp utan huva, Joe tvekar, och gamle Joe försvinner. Unge Joe vet vad han måste göra: hitta och döda sitt äldre jag, eller själv bli dödad av Abes folk.

Detta leder till en scen där de två versionerna av Joe sitter och pratar med varandra på ett fik. Vad säger man till sitt äldre jag? Vad säger man till sitt yngre jag? Looper låter, vist nog, samtalet styras av karaktärerna. Det hade varit en helt annorlunda konversation mellan två versioner av en kvantfysiker, eller en filosof, eller till och med en science fiction-författare. Joe är en buse och samtalet fortlöper följdriktigt.

Den gamle Joe har sina egna planer i det förflutna och unge Joe blir tvungen att försöka stoppa honom. Det är action och thriller men med hjärta och hjärna, och logiken följs obrottsligt fram till slutet som i efterhand förefaller självklart, nästintill oundvikligt.

Det enda som verkligen  stör mig med Looper är det helt onödiga tillägget av telekinesi. 10% av befolkningen har gåvan, får vi veta, men ingen kan göra mer med det än att få mynt att sväva. Filmen hade klarat sig precis lika bra utan telekinesin, den är bara distraherande och tillför ingenting. Inget händer som kräver telekinesi. Här är ett tillfälle där The Law of Conservation of Detail hade varit bra att följa.