Det är inte ofta jag ser en film som jag med glädje kallar för originell, nästan unik. Det här är en sådan film, så det är ännu mer synd än vanligt att den i sina slutscener kollapsar och ger sig in på välbekant territorium. Det hade väl varit svårt att avsluta på annat sätt, men jag kan komma på åtminstone två slut som - om inte annat - hade varit modigare.
Den förefaller till att börja med vara en standard-"kåta tonåringar dör"-skräckfilm. Idrottskillen Curt Vaughan (Chris Hemsworth), den stygga flickan Jules Louden (Anna Hutchison), den fina flickan Dana Polk (Kristen Connolly), pluggisen Holden McCrea (Jesse Williams) och den pårökte Marty Mikalski (Fran Kranz) ger sig iväg till en stuga ute i skogen för att ta minisemester. På vägen dit passerar de en bensinmack av den sort som bara finns i skräckfilmer, skött av en otäck gubbe som kryptiskt varnar ungdomarna. Det här verkar vara en film som dryper av kliché.
Men. Någon stans under stugan finns ett högteknologiskt kontrollcenter där dussintals tekniker övervakar det som händer, under ledning av Sitterson (den alltid briljante Richard Jenkins) och Hadley (Bradley Whitford). Det är de som placerat ut mackens besynnerlige skötare. De ser och styr allt. Någonting otäckt kommer att hända de fem ungdomarna, och människorna i kontrollcentret gör allt för att se till att det händer. Med droger och psykoaktiv gas får de Curt att bete sig mer som en korkad sportfåne, Jules mer som en dum blondin och Marty mer som ett luddigt pothead. Det blir snart uppenbart att det de försöker göra är att skapa just en klichéfylld skräckfilm, med riktiga människor i huvudrollerna.
Det är offren själva som oavsiktligt väljer vad de drabbas av medan människorna i underjorden slår vad om vad det ska bli. Svaret blir "Zombie Redneck Torture Family" och mycket riktigt dyker den zombifierade familjen Buckner upp och svingar sina rostiga vapen. Nästan vilket annat alternativ som helst hade varit coolare i mitt tycke, men nu fick vi zombierna.
Och jag klagar inte, de är klassiker, vilket förstås är precis vad de mystiska människorna bakom kulisserna är ute efter. Men varför? De iscensätter en skräckfilm, tydligen som någon form av experiment, men vad är det de försöker bevisa? Bit för bit inser vi vad det är som pågår, men lösningen är så besynnerlig att det tar en stund för oss att acceptera den. Jag vill inte gå närmare in på det utom för att säga att The Cabin in the Woods ger svar till många frågor som jag trodde skulle förbli obesvarade, inte bara inom filmen utan i världen i stort.
Mysteriet byggs skickligt upp, kontrasten mellan skräcken i stugan och det kliniska lugnet i kontrollcentret löper som en kniv genom filmen, och vi känner med offren precis som vi ska, samtidigt som vi misstänker att deras plågoandar har en anledning till att göra vad de gör. Skådespelarna, särskilt veteranen Richard Jenkins och min nye favorit Chris Hemsworth, lyfter upp historien och bär den på sina axlar. Utan deras inlevelse hade det aldrig fungerat.
Jag vet inte vad jag ska kalla The Cabin in the Woods. Kanske är den ett kärleksbrev till skräckgenren, men den kan också tolkas som ett hatbrev till den samma. Den kanske riktar sig direkt till skräckfans, ger dem ett mysterium som är bara deras. Jag vet bara säkert att den är underhållande, spännande, visuellt intressant - särskilt i slutscenerna, vilket var det bästa med dem - och originell, nästan unik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar