Världen är full av
sagovarelser, personifikationer som - var och en med sin uppgift -
rör sig osedda bland människorna. De rekryteras av gubben i månen
och fyra dem har upphöjts till Guardians, varelser med uppdraget att
skydda världens barn från skräck och otäckheter. De är
North/jultomten (Alec Baldwin), E. Aster Bunnymund/påskharen (Hugh
Jackman), Sandy/John Blund och Tooth/tandfen (Isla Fisher).
Jack Frost, som kom till
liv i en frusen sjö för trehundra år sedan men fortfarande är en
vild yngling som bara vill ha kul, är vinterns personifikation och
använder sin ismagi för att roa sig och de barn han stöter på.
Men de kan inte se honom, eftersom ingen tror på honom. Det är det
han vill, att bli trodd på och därmed sedd.
I sin fästning på
Nordpolen får North två nyheter. Den ena är att Jack Frost ska
rekryteras till Guardian, och den andra är att Pitch Black (Jude
Law), skräckens personifikation, har kommit tillbaka efter mångårig
frånvaro. Pitch vill krossa Guardians och återfå sin makt över
barnens sinnen.
CGI är fantastiskt när
det används på rätt sätt. Det är svårt att minnas hur bra Toy
Story såg ut när den kom 1995, nu när vi har tillbringat tjugo år
med att bli bortskämda med filmer som Rise of the Guardians. Då
uppnår den ändå inga skönhetshöjder; den använder sin teknik
till att berätta sin historia och när den bjuder oss på
fantastiska vyer och visioner så verkar det vara en eftertanke
snarare än själva poängen.
Det är väl därför den
fungerar så bra. Den är charmig, intagande och konstant
underhållande. Den riktar sig till barn och berättelsen är kanske
ingenting att hojta om när man uppnått tonårsålder, men jag vill
aldrig bli så gammal att jag slutar tjusas av såna här filmer.
Rise of the Guardians är bara fin, och bemöter sådana allvarliga
ämnen som världsförmörkande skräck på ett sätt som varken
fördummar eller förbilligar, men ändå passar sig för barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar