I en karriärsskapande insats spelar Jennifer Lawrence sjuttonåriga Ree Dolly som i Ozarkbergens fattiga obygd lever tillsammans med sin hjälplösa mor och sina två småsyskon i ett av de många förfallna hus som utmärker en trakt som mest ser ut som kvarlevorna efter en mindre dramatisk apokalyps. Däckstaplar, bilvrak, rostiga metallhögar och trasiga stängsel fyller Rees omgivningar, som om världen en gång i tiden var nybyggd och ståtlig men nu finns bara sönderfallna rester kvar och hon lever på att skrapa fram det lilla värdefulla som fortfarande finns. Det är en grå, kall, dyster värld som befinner sig i ständig höst.
Ree har sedan länge slutat vara barn och accepterat att hon inte kan hindra att samma sak händer småsyskonen. Hon ser till att de får mat och kommer till skolan samtidigt som hon lär dem att klara sig själva i halvvildmarken som är deras hem. De får veta hur man jagar, hur man flår en ekorre, hur man överlever.
Var är föräldrarna? Modern är inte med längre; något har hänt med hennes hjärna och hon är praktiskt taget katatonisk. Fadern, knarktillverkaren Jessup, är på flykt undan lagen. Ree bryr sig inte om att leta efter honom. Här uppe i bergen är alla släkt med alla, ingen säger ett ord, och om Jessup åker dit är de alla i fara. Ree behöver honom hur som helst inte. Hon är van vid att klara sig själv.
Men så får Ree veta att Jessup använde huset som borgen sist han häktades och nu har han försvunnit. Om han inte dyker upp i domstolen om en vecka så förlorar Ree och hennes lilla familj sitt hem. Ree tror att fadern är död, men det hjälper inte. Hon måste ha bevis.
Ree går från släkting till släkting i jakt på sin far. Det är brutala, misstänksamma människor som kräver respekt och som levt på brott så länge att de inte känner till något annat sätt att leva. Hierarkin och patriarkatet är stenhårda. Att Ree ens vågar gå i närheten av den lokale potentaten Thump Milton är ett grovt etikettsbrott som försätter henne i fara, men för Ree finns inget val. Om hon inte hittar sin far står hennes syskon utan hem, och det finns ingen som kommer att hjälpa henne. I en smärtsam scen är hon så nära att bryta ihop som hon någonsin kommer och tigger sin mor om hjälp, men där finns ingen hjälp att finna och Ree tvingas bestämma sig för att inte låta sig knäckas.
Ree är Winter's Bones centrum och viktigaste karaktär - och Jennifer Lawrence visar i rollen att hon är en ung stjärna med stordåd framför sig - men de andra som passerar förbi är varken karikatyrer eller pappfigurer. De har alla genomlevt samma miljö som Ree och valt sina egna sätt att reagera. Hon gräver oförtrutet och blottar människors kärnor, sådana som de kanske inte själva kände till. Hennes farbror Teardrop (John Hawkes) och Thump Miltons kvinna Merab (Dale Dickey) är hårda människor som verkar ha lämnat all förmåga till empati bakom sig, men de har djup som Ree hoppas på men aldrig vågar tro på.
Winter's Bone är en hänsynslöst nedtryckande film, en film där plågade människor försöker överleva helvetiska omständigheter. Att Jennifer Lawrence tillsammans med regissören Debra Granik lyckas ge den en liten kärna av gnistrande hopp utan att klistra på något lyckligt slut får den att resa sig över sig själv och bli en film som förtjänar varenda hyllning den fått.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar