En gång i mitten på åttiotalet var jag hemma från skolan med någon vag skolbarnssjuka och hade sån otrolig tur att någon av de två kanalerna som fanns då körde Errol Flynn-kavalkad. Jag såg antingen The Sea Hawk eller Captain Blood eller kanske båda (Errol Flynn som pirat, i alla fall) och en annan film som fastnade så hårt i huvudet att det inte är något tvivel om vilken det rörde sig om: The Adventures of Robin Hood. Den var ett fantastiskt, spännande, actionfyllt, sorglöst, lyckligt spektakel som förmodligen är delvis ansvarigt för min än i dag kvarlevande kärlek för obromsad matinéfilm.
När jag nu såg om den tjugofem år senare var jag rädd att spräcka mina illusioner, men jag hade inte behövt vara orolig. The Adventures of Robin Hood är likadan som den var på åttiotalet och varit ända sedan den kom 1938 och jag tror att den kommer att överleva långt in i framtiden. Vi behöver filmer som den här, för att påminna oss om att det finns annat i världen än skuggor och mörker.
The Adventures of Robin Hood lyckas ge intryck av att handla om en idyllisk tid där glada hjältar slogs för det oskyldiga folket samtidigt som den handlar om förtryck, tyranni och blodbad. Det är en fantastisk bedrift att erkänna hjältens behov av en skurk samtidigt som skurkens närvaro inte tillåts förstöra den perfekta miljön.
Errol Flynn, detta perfekta fysiska exemplar, denne fullfjädrade gammaldags actionhjälte, denne man som ser ut att kunna göra allt det hans karaktärer gör och mer därtill samtidigt som han river av ett hjärtligt skratt, spelar själv Robin Locksley, en saxarädling i det av normanderna styrda Britannien. På tronen sitter Rickard Lejonhjärta (Ian Hunter), men han har tillfångatagits av en österrikisk hertig. I hans frånvaro har hans bror John Lackland (Claude Rains) tagit över kungariket och höjer skatterna som han påstår ska gå till att köpa Rickard fri.
Robin räddar Much (Herbert Mundin, egentligen alldeles för gammal för att spela en karaktär som presenterar sig som "the miller's son") från den onde adelsmannen Guy Gisbourne (Basil Rathbone) som vill avrätta Much för tjuvjakt. Fullständigt orädd skjuter Robin en egen hjort och med den över axlarna dyker han upp i prins Johns gillessal. Med ett bländvitt brett leende och en kanaljes brist på respekt slår han sig ner bland ädlingarna för att berätta att han tänker leda ett uppror mot prins John. Han tar sig ut därifrån med oförvägen akrobatik, men inte innan han lagt märke till den vackra jungfru Marian (Olivia de Havilland). Nu är han laglös och den bekanta historien tar sin början.
The Adventures of Robin Hood avverkar bit efter bit av Robin Hood-legenden tills jag blir osäker på hur mycket som kommer från originalsagorna och hur mycket som jag betraktar som klassiska Robin Hood-element för att de var med i den här filmen. Stavkamp med lille John (Alan Hale, Sr.). När Robin luras att slåss med broder Tuck (Eugene Pallette). Sheriffen av Nottingham (Melville Cooper) och Guy Gisbourne på besök i Sherwoodskogen. Bågskyttetävlingen med en guldpil som pris, given ur Marians egen hand. Pilen som klyver den förra pilen. Marians äldre förtrogna tjänarinna (Una O'Connor). En förklädd Rickard Lejonhjärta och en komplott mot honom. Det fortsätter.
Errol Flynn är en underbar, sagolik Robin Hood som klarar sig med mod, oförskämdhet och skicklighet. Han, de Havilland och Rathbone var legender inom sina gebit, och Claude Rains stötte nog aldrig på en skurkroll han inte älskade att spela. Actionscenerna har en fysisk närvaro och en grad av realism som saknas i modern film; Flynn och Rathbone fäktas på riktigt och de är duktiga på det.Visst, det är inte svärdsfäktning som den hade sett ut om det hade varit på allvar, men det är svärdsfäktning som det ska se ut när en matinéhjälte och en operettskurk ska ha sin slutstrid.
Det är något med färgerna i The Adventures of Robin Hood. Jag har aldrig sett så klara, tydliga, briljanta färger. De brokiga kläderna är färgstarkare än de borde ha någon rätt att vara. Robins vadmal är grönare än grön. Technicolor gör skäl för sitt namn och jag undrar varför vi inte ser detta längre utan var och varannan film verkad tvättad i diskvatten innan den når biografen.
Det sägs att man inte kan göra filmer som The Adventures of Robin Hood längre. Vår tid är för cynisk och för hängiven ironin för att man ska kunna göra något så här sorglöst och ohämmat utan att ta avstånd från det. Jag förstår kritiken; emedan jag inte ser någon ironi i The Mummy eller Serenity så ligger de för nära skräcken med sina vandrande lik och kannibaliska våldtäktsmän. Åttiotalet gav oss The Princess Bride, men den löser problemet med sin distansgivande ramberättelse. Så de kanske har rätt. Vi kanske lever i en tid som inte kan skapa något roligt, problemfritt och oironiskt, något som bara är oskuldsfull underhållning och som gör varje tittare lite gladare än hen var. I så fall har vi förlorat något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar