John Carpenters The Thing börjar med att en norsk helikopter jagar en hund över antarktiska snövidder och når en amerikansk bas. Helikoptern sprängs, en överlevande verkar skjuta mot amerikanerna och dödas i självförsvar. Hunden visar sig vara ett utomjordiskt monster som kan imitera vilken varelse som helst. 2011 års The Thing, regisserad av Matthijs van Heijningen Jr., är en prequel till den filmen och låter oss se allt som hände innan helikoptern gav sig av efter den flyende hunden.
Jag är imponerad av den uppmärksamhet som har lagts på detaljer. Filmskaparna har studerat den norska basen så som den visades i originalfilmen och sett till att förklara hur den kom att se ut på det viset. Samtidigt är det också huvudproblemet med filmen. Precis som X-Men Origins: Wolverine måste sluta med att Wolverine är på vandring med minnesförlust så måste The Thing sluta med att den norska basen är sönderbränd, nästan alla är döda, och en helikopter jagar monsterhunden mot amerikanerna. Vi vet vad som händer efter det. Slutet är förutbestämt och det finns en gräns för hur spännande det kan bli.
Det hade kunnat bli bra ändå, och The Thing är faktiskt hygglig fram till att själva monstret dyker upp. De norska sydpolsforskarna hittar ett utomjordiskt skepp och tillkallar experter, bland dem Kate Lloyd (Mary Elizabeth Winstead). Infryst i isen hittar de en rymdvarelse som de skär loss och för tillbaka till basen. Rymdvarelsen tar sig loss och börjar döda och imitera sina offer.
Trots en och annan god idé - när det gått upp för våra hjältar vad det är de slåss mot uppfinner de ett innovativt sätt att identifiera riktiga människor, ett sätt som amerikanerna i originalfilmen inte snubblade över - fungerar The Thing inte som skräckfilm och inte som actionfilm. Monstret är inte alls lika effektivt som i originalfilmen. Det borde hålla sig gömt och döda blixtsnabbt, tvinga människorna att hålla ihop och vara livrädda. I stället ser det till att bli ensamt med en människa och avslöjar sig bara för att stå där och vifta med tentakler och huggtänder medan det tilltänkta offret får gott om tid på sig att ge sig av. Att effekterna dessutom är mindre övertygande än i en nästan trettio år äldre film hjälper inte. Medan bra CGI - Gollum - är fantastiskt, är dålig CGI av någon anledning mycket sämre än dålig animatronics.
Filmen följer Kate Lloyd närmast, förmodligen för att hon är amerikan, men låter bli att berätta den sista biten av hennes historia och den del som vi redan kände till får utspelas under eftertexterna. Det ger en känsla av förlust, som om något viktigt saknas och vi fick ett slut som bara kan kallas slut eftersom filmen inte fortsätter efter det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar