Det finns åtminstone nio filmversioner av boken Brewster's Millions som skrevs 1902. Berättelsen har satts upp som pjäs, och den är en av de historier som gnott sig in i det allmänna medvetandet. Konceptet är simpelt: huvudpersonen måste göra av med en massa pengar på ett år för att få ännu mer pengar. När året är slut får han inte äga något.
Bokens författare George Barr McCutcheon var ingen idiot och la därför in hårda regler som hans huvudperson Montgomery Brewster måste följa. Han kunde inte donera hur mycket som helst, inte dricksa hur mycket som helst, inte spela hur mycket som helst. Han fick inte berätta för någon vad som egentligen pågick; alla han kände trodde bara att han ärvt en massa pengar och plötsligt blivit väldigt slösaktig.
En väldigt viktig sådan regel ignoreras helt i 1985 års filmversion med Richard Pryor i huvudrollen och det gör att vi tillbringar hela filmen med att undra varför han inte bara gör det uppenbara och cashar in sina trehundra miljoner dollar.
Pryor är Montgomery Brewster, en misslyckad baseballspelare som efter ett barslagsmål hamnar i häktet tillsammans med sin vän och lagkamrat Spike Nolan (John Candy). Borgen betalas av en mystisk främling (Joe Grifasi) som drar med dem till New York. Där får Brewster från en inspelning av hans avlidne mormorshalvbror Rupert Horn (Hume Cronyn) höra talas om sitt märkliga arv.
Horn berättar om när han var liten och hans far kom på honom med att röka cigarretter. Fadern stängde in honom i en garderob och lät honom inte komma ut förrän han hade rökt upp varenda cigarrett han hade, och efter det kunde Horn inte ens tänka på att röka. Han ska göra samma sak med Brewster; tvinga honom att spendera pengar tills han kräks på det.
Han får ett val: antingen få en miljon dollar direkt, no questions asked, eller ge sig på att spendera trettio miljoner på trettio dagar. Om han väljer det senare och lyckas får han trehundra miljoner, om han misslyckas får han ingenting. Om han hade valt det förra hade det inte blivit mycket till film.
Brewster börjar slösa, och här hittar vi luckan. Trots de regler Horn sätter upp ("you can't just buy the Hope diamond and give it to some bimbo") kan Brewster tydligen betala vilka löner han vill. Han anställer chaufförer och livvakter för vansinneslöner som ändå bara är pyttehack i de trettio miljoner han har att göra av med. Varför inte bara betala livvakten trettio miljoner i slutet på månaden och lyckas automatiskt?
Nu löser det ju sig ändå, förstås, och både Pryor och Candy var faktiskt bra på att vara roliga i den här sortens tramsiga bagateller, men jag lyckas inte strunta i att ett så lättäppt hål får förbli otäppt. Originalhistorien bygger på att Brewsters uppgift görs svår, men här bygger den i stället på att han är en komplett idiot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar