Juridiken är ett märkligt område. Dess krokigheter gör att det är helt okej att berätta den sanna historien om Kathryn Bolkovacs upplevelser i Bosnien, men företaget hon arbetade för måste ges en lättgenomskådad pseudonym (Democra i filmen, DynCorp i verkligheten). Jag förstår att DynCorp inte vill ha sitt namn i närheten av den här berättelsen, men då det är allmänt känt att det var de som var inblandade i alltihop, spelar det egentligen någon roll att de kallas för Democra? Tydligen, enligt advokaterna.
Kathryn Bolkovac spelas här av Rachel Weisz som gör vad jag skulle kalla för hennes karriärs bästa prestation hittills. Bolkovac är en amerikansk polis som förlorat vårdnaden om sin son till fadern, som nu tänker flytta till en annan stad. För att få råd att flytta med och få träffa sonen i alla fall ibland tar hon ett välbetalt jobb för DynCorp, förlåt, Democra, ett privat militärföretag som på amerikanska utrikesdepartementets uppdrag arbetar i det krigshärjade Bosnien. De håller ordning, upprätthåller lagen, ser till att fredsavtalets klausuler följs, skyddar de svaga och samarbetar med lokal polis och myndigheter. Det är i alla fall teorin.
Bolkovac märker snabbt att hon anlänt till en mörk, rörig gryta. Det finns en machokultur som upprätthålls av rädsla och grupptryck. Stora delar av lokalbefolkningen, särskilt auktoriteterna, tycker inte om Democras närvaro och ljuger och kör med tricks. Bolkovac kom för att hjälpa Bosnien men finner sig konstant motarbetad, till och med av dem som borde vara på hennes sida.
Det är dock inte i närheten av det värsta. Hon upptäcker att det runt om i trakten finns barer med prostituerade som förts dit från östländer och nu hålls fångna som sexslavar. Hon tränger igenom hemlighetsslöjan och upptäcker att Democras anställda återfinns bland barernas kunder och, än värre, är inblandade i att föra in kvinnorna i Bosnien. Företaget hon arbetar för, som på hennes hemlands uppdrag ska hjälpa Bosnien, pysslar med systematiserad, organiserad sextrafficking. Inte ens FN är oskyldigt.
När hon försöker slå larm och stoppa verksamheten sluts leden. Alla vet om det som pågår och ingen är beredd att försöka stoppa det. Om det är av rädsla, profithunger eller en önskan att kunna fortsätta med brutala våldtäkter spelar mindre roll; organisationen har talat och Bolkovac ska stoppas.
Hon upptäcker att det är nästintill omöjligt att finna allierade. De som borde hjälpa henne låter sig stoppas av procedurer och byråkrati. Alla verkar ljuga och konspirera mot henne. Hennes frustration växer och tillsammans med den, växer vreden. I filmens bästa scen skriker hon åt männen som borde vara hennes vänner och arbetskamrater. "What is wrong with you people?" Ilskan tar över, hon orkar inte längre.
The Whistleblower är en film att bli arg av och även om man inte blir det så förstår man Kathryn Bolkovacs vrede. Weisz gör sin roll perfekt och får oss att känna samma isolering och frustration som Kathryn Bolkovac måste ha känt. De som borde skydda de svaga gör i stället sitt bästa för att skada och utnyttja dem. Det är människor som har en fantastisk chans att göra världen bättre och i stället, dag efter dag, väljer att göra den sämre. Det är ett stort emotionellt kapital som filmen, tyvärr, inte riktigt lyckas använda. Särskilt slutet fallerar och blir otillfredsställande, hur välberättad historien än har varit fram till den punkten.
Om jag inte bär med mig något annat från The Whistleblower så är det i alla fall insikten att det här pågår någonstans just nu, förmodligen på massor med ställen, och alla de ställena väntar på en Kathryn Bolkovac. Vi får bara hoppas att hon kommer, och att hon lyckas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar