The Rocky Horror Picture Show, baserad på musikalen The Rocky Horror Show, har för länge sedan slutat vara en film och blivit medlem i klubben fenomen. Den har gått på bio oavbrutet sen 1975, den var en av de första midnattsfilmerna, och den har en kult kring sig som bär allt ansvar för att den fortfarande lever. På nattvisningar kommer fans som har sett den dussintals gånger innan, och de ropar repliker enligt ett lika fast schema som vilket filmmanus som helst. De klär ut sig till bisarra karaktärer, de har med sig bröd att kasta och vattenpistoler att avlossa, och för dem har en visning av The Rocky Horror Picture Show blivit en ritual.
Detta har gett filmen den sortens legendariska status som normalt är reserverad för de uslaste av usla filmer, sådana man drar fram när det är bad-movie-night och man hellre vill skratta högt åt filmskaparnas inkompetens än njuta av välgjort hantverk.
Det överraskande är att den inte hör hemma i det sällskapet. The Rocky Horror Picture Show är bisarr, absolut. Den är olik allt annat jag har sett. Den påstås vara en parodi på B-filmer och det är den också, men samtidigt är den en parodi på något jag aldrig hört talas om. Det är den enda förklaringen på en del av de scener som paraderar förbi.
Men den är också riktigt rolig, oavbrutet underhållande och fylld av en naken, ofjättrad glädje som gör det omöjligt att tycka illa om den. Den går bortom sådant som att ta sig själv på allvar eller vara på skoj; den fräser av vilja att vara allt den kan vara utan att bry sig om konventioner eller gränser.
Handlingen berättas av en kriminolog (av rollistan beskriven som "en expert") spelad av Charles Gray. Han läser ur en polisrapport och ger en sober, gravallvarlig beskrivning av det som drabbar de båda huvudpersonerna, det nyförlovade paret Janet (Susan Sarandon) och Brad (Barry Bostwick), beskrivna som "en hjältinna" respektive "en hjälte". De är på väg att hälsa på sin vän dr Everett V. Scott (Jonathan Adams) när de överraskas av en regnstorm och får problem med bilen. Som tur är minns de ett slott de körde förbi för en liten stund sen och lyckas ta sig tillbaka dit.
Dörren öppnas av den blonde puckelryggen Riff Raff (Richard O'Brien, musikalens författare) som släpper in dem och förklarar att det är en väldigt speciell kväll. "One of the master's affairs." Janet och Brad får bevittna ett märkligt skådespel där gothklädda gäster dansar och inväntar husets herres ankomst. Denne visar sig vara dr Frank N Furter (Tim Curry i sin debut), en "sweet transvestite" som just denna kväll har något mycket speciellt att tillkännage: han har lyckats skapa liv. Livet i fråga är en slimmad, blond, muskulös, vacker ung man som kallas Rocky Horror (Peter Hinwood).
Meat Loaf kraschar genom väggen som vild knutte, både Brad och Janet hånglar upp människor de tror är någon annan, dr Scott anländer oväntat till slottet och vi får veta saker om Riff Raff, doktor Furter och hans övriga tjänare som ingen kunde gissa men ger en förklaring på den besynnerliga texten i doktorns första sång. Ja, det är förstås en musikal det här också. Har du länge längtat efter att se en 29-årig Susan Sarandon sjunga "I want to be dirty"? Jag har en film för dig.
Jag förstår hur kulten kring den här filmen skapades, men den borde inte ha behövt en kult för att göra sig ett namn. Den har tillräckligt med meriter på egen hand. Den fick mig att skratta, mest åt hur otroligt låg give-a-shit-factor de här människorna har. De bränner av ett skådespel som går ut på att de ska verka ha så roligt som över huvud taget är möjligt, och hoppas på att publiken hänger med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar