I en vidsträckt öken står Patrick Swayze på huvudet. Ur sanden dyker människor upp, insvepta i de sorters gråsvarta trasor som i ett historiskt epos hade signalerat "spetälska" men i den här miljön lika tydligt signalerar "onda postapokalyptiska rövare". Trots sin ofördelaktiga utgångspunkt besegrar Swayze dem och passar på att demonstrera de stridsfärdigheter genren allt som oftast kräver, även om han riskerar att förlora både sin packning och sitt ena ben till dessa människor som på något sätt lyckas leva under sanden.
Efter denna presentationsscen vandrar han vidare och stöter på sin gamle stridslärare. Återkommande mentorer har bara ett syfte och samma drabbar denne; när han och Swayzes namnlöse karaktär samtalar över en bägare visar det sig att drycken är förgiftad, Swayze faller medvetslös till marken och ett band skurkar dyker upp, ledda av den formidable Sho (Christopher Neame). Swayze vaknar och finner mentorn död. Han ger sig av på hämnarstråt, på jakt efter Sho.
Spåren för honom till en reningsfarm ute i den torra öknen. Vatten är denna världs guld och Kasha (Lisa Niemi, Swayzes fru) lever på att rena det så att det kan drickas. Som den enda kvinnan i filmen blir hon naturligtvis Swayzes kärleksföremål, naturligtvis finns det ett litet barn (Brett Hool) som letar fadersfigur och naturligtvis finns det en tuffing som bråkar med Swayze men visar sig ha ett hjärta av guld (Brion James).
Trakten plågas av Damnil (Anthony Zerbe) som kontrollerar området med sitt gäng busar. Han har även lejt Sho och dennes stig kan inte undgå att korsa Swayzes. Deras relation är det bästa i en inte särskilt bra film; Sho är den onde riddaren och Swayze den gode men Sho har respekt för sin fiende, halshugger dem som slåss oschysst eller försöker killsteala honom och bugar för Swayze innan de duellerar.
Vi får aldrig veta vad det var som förstörde världen i Steel Dawn. Det talas om ett väldigt krig som Swayze slogs i och det måste ha skett väldigt nyligen eftersom en pojke i lågstadieåldern har tydliga minnen av sin far som stupade i kriget. Dessutom kan knappast ett krig med den teknologinivå vi får se har orsakat en så enorm katastrof att väldiga fartyg strandat i öknen. Inte för att det spelar någon roll; det är en funktionell bakgrund för en hantverkshandling som huvudsakligen består av hopskruvade klichéer och standardgrepp.
Patrick Swayze själv är effektiv i sin roll även om han tydligen helt glömt hur man ler. Han rör sig som den skicklige dansare han var, vilket är betydligt mer underhållande på film än de mest realistiska stridsfärdigheter. Resten av filmen är till för att ge honom ett sammanhang att finnas i, så att han kan hämnas sin fadersfigur, själv bli en fadersfigur, förföra den kvinnliga huvudrollen, rädda världen och - naturligtvis - vandra vidare när allt är över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar