Om Jumper inte bidrar med något annat så demonstrerar den i alla fall hur viktigt det kan vara med bra skurkar. Oftast är hjältarna mindre intressanta än sina motståndare och vi behöver någon riktigt ljuvligt ond på andra sidan, gärna med inslag av humor eller rentav någon form av realism så vi kan förstå hur de hamnade på fel sida om filmens moraliska klyfta.
Skurkarna i Jumper är fundamentalt ointressanta och filmen måste därför leva helt och hållet på sin gimmick. Den gör sitt bästa med den senare, men det finns gränser och Jumper når dem ganska snabbt. Framför allt vägrar den erkänna att gimmicken i fråga är en riktig gamebreaker som måste begränsas för att intrigen inte ska kortslutas.
Hayden "Anakin Skywalker" Christensen spelar David Rice som i sina tonår upptäcker att han kan teleportera. Redan här tror jag att läsarna inser problemet som den här filmen står inför; det är svårt att ha en teleporterande karaktär som varken är oövervinnelig eller menlös. Det finns en anledning till att Nightcrawler blir skadad hela tiden.
Han gör i alla fall denna upptäckt när han dyker ner i en isig flod för att rädda en snöglob som tillhör en flicka han gillar. När han plötsligt är på biblioteket i stället för att drunkna och frysa ihjäl bestämmer han sig för att rymma hemifrån och tillbringar de närmaste åren med att stjäla allt han kan och i största allmänhet göra precis vad han vill med sina krafter. Detta tycker dock inte Roland Cox (Samuel L. Jackson) om, så han dyker upp hemma hos David och försöker fånga honom med en sinnrik mekanism som tyder på att det här inte är den första teleportören han ger sig på. David lyckas komma undan och åker raka vägen till sin hemstad där han söker upp den där flickan han var kär i, Millie (Rachel Bilson).
Tänk dig in i hennes situation. När du var tonåring hade du en semipojkvän. En dag dök han ner i en flod och kom aldrig upp igen. Han förklarades död trots att kroppen aldrig hittades. Nu är du vuxen, han dyker upp från ingenstans och säger hej. Vad gör du?
Svårt att säga, naturligtvis, men det är i alla fall helt säkert att mitt svar aldrig skulle bli "hångla upp honom och hänga med honom till Rom", men det är så Millie reagerar. Väl i Rom stöter David på en annan teleportör, Griffin (Jamie Bell), som berättar för honom att Roland Cox är en så kallad paladin, en man som jagar och dödar teleportörer. Varför? För att de är farliga? För att de beter sig som David och stjäl obehindrat? Nej, för att de är en styggelse och endast Gud ska kunna vara överallt.
Paladinerna är riktigt usla skurkar. Det finns gott om anledningar att vara orolig över teleportörers existens, särskilt när de kan utnyttja sina krafter så enkelt som David, men naturligtvis kunde paladinerna inte ha någon vettig orsak till sitt handlande utan måste vara trista religiösa fanatiker. Ja, naturligtvis skulle sådana finnas i en värld där det fanns teleportörer, men det betyder inte att vi vill se dem på film. De är inte intressanta, bara irriterande, precis som i verkligheten.
Så vi har en spännande men väldigt svåranvänd gimmick, en kvinnlig huvudroll vars rationella del har tagit semester, och ett gäng skurkar som är lika fascinerande som pappskivor. Resultatet är en film som man enbart ser för de få stunder som gimmicken används till något halvoriginellt, och sedan glömmer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar