Bilden på den lyxigt uppklädda Audrey Hepburn med katt och bisarrt långt cigarrettmunstycke är en av de mest kända inom filmen. Ensam ger den dock helt fel intryck av Breakfast at Tiffany's, vars huvudperson Holly Golightly inte är en person som naturligt ser ut på det viset utan som anstränger sig hårt för att göra det. Hon vill inget hellre än att vara rik och sofistikerad men hon lever ett liv där hon bor i en liten lägenhet, går ut med män för att få betalda middagar och lite pengar vid sidan av, och äter frukost utanför juveleraren Tiffany's för att drömma om de fantastiska saker hon ser i skyltfönstret.
En morgon väcks hon av att författaren Paul Varjak (George Peppard) ringer på dörren. Han är nyinflyttad i huset, har inte fått rätt nyckel, och ber om att få låna telefonen. Vi får en fantastisk presentation av fröken Golightly, en snabbpratande sprudlande utåtriktad ung kvinna som verkar inkapabel - eller ovillig - att märka de underligare delarna av sin egen tillvaro.
Paul Varjak finner sig leta efter hennes försvunna sko medan hon flödande berättar att hon har bråttom till Sing-Sing där hon varje vecka besöker gangsterbossen Sally Tomato (Alan Reed) och får hundra dollar för besväret, förutsatt att hon ger en väderrapport till Tomatos advokat. Hennes ostoppbara svada gör klart att hon är både cynisk och naiv; hon kan tänka sig att utnyttja människor för pengar men förstår inte vad det är hon deltar i.
Som den nästan tvångsmässigt sociala människa hon är ser hon till att få in Paul i sin sociala krets, den överklassmiljö hon drömmer om att vara en genuin del av. Hon bjuder in modeller, Hollywoodagenter och miljonärer till sin lilla lägenhet och försöker leva i deras värld. Alla kallar varandra för "darling" och kysser på kinderna när de träffas. Det är en ytligt varm och djupt kall samvaro.
Paul vägrar, kanske medvetet och kanske av reflex, att smälta in. I stället blir han Hollys kanske enda länk till någon form av verklig värld utanför hennes frivilliga illusioner. Hon växlar mellan att älska och hata honom för det, men hon kan inte hindra honom från att komma närmare henne än någon annan. På så vis får han veta hennes hemligheter; hon har ett förflutet hon inte vill kännas vid. Ibland verkar hon inte ens vilja kännas vid sin nutid.
Huset där hon och Paul bor ägs av I.Y. Yunioshi, en av de mer besynnerliga skapelser som synts i en film som förblivit en klassiker. Kritvite Mickey Rooney spelar en stortandad, skrikande, brytande, skamlöst rasistisk asiatparodi, så överdriven att det förefaller omöjligt att den någonsin ansågs rumsren. På sin tid lockade Yunioshi säkert fram skratt; nu är han en välkommen påminnelse om hur långt vi har kommit.
Breakfast at Tiffany's hittar mycket av sitt ansenliga värde i Audrey Hepburns fantastiska och rättvist hyllade skådespel som Holly Golightly. Hon kallade själv rollen för en av sin karriärs svåraste men det märks inte på resultatet; Holly är en briljant varelse, samtidigt sårbar och stark, samtidigt mogen och barnslig. George Peppard matchar henne som ett slags icke-komisk straight man, en verklighetens representant som Holly Golightly kan kontrastera mot.
Jag har inte läst Truman Capotes litterära förlaga, men jag har kunnat läsa mig till att de flesta av ändringarna som filmskaparna gjorde är sådana jag önskar att de låtit bli. Filmen har nämligen ett väldigt påklistrat slut, oärligt mot intrigen och karaktären Holly Golightly. Fram till de sista minuterna är Breakfast at Tiffany's ett underbart konstverk, men så krossas temat obönhörligt och publiken sviks. Som tur är var det inte slutet som fastnade i huvudet på mig utan allt det underbara jag visades innan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar