Minns ni TV-serien Relic Hunter, med en sexig Indiana Jones-wannabe som reste världen runt och letade efter försvunna antika skatter? Vid ett tillfälle kallade hon en rival för "a relic hunter, and a good one". I verkligheten kan jag inte nämna en enda relic hunter och jag vet verkligen inte hur jag skulle ranka dem inbördes. Men så är det ofta på film; de mest obskyra yrken har en livlig subkultur, intern konkurrens och en offentlig rankinglista.
Så måste det i alla fall vara, för hur skulle Dalton (Patrick Swayze) annars kunna vara känd som den bäste utkastaren i branschen? Med tanke på hur han sköter sitt jobb (och alla ärr han har) så verkar den branschen dessutom vara väldigt annorlunda mot verkligheten. Ett av hans råd till sina anställda är "om ni måste göra upp, ta det utomhus". Jag föreställer mig att faktiska utkastare aldrig "måste" göra upp.
Dalton har i alla fall med diplomati och nävar byggt upp ett rykte och det leder till att han får jobb på en nattklubb i en stad som är alldeles för liten för att ha en nattklubb, i alla fall en stor nog att behöva utkastare. Dalton tar jobbet - det är mycket bättre än hans nuvarande i den lilla hålan New York City - och börjar slänga ut knarklangande anställda och bråkiga kunder. En hård kväll gör honom skadad och han måste uppsöka Doc (Kelly Lynch), stadens läkare och hans blivande kärlekspartner.
Filmens bästa ögonblick utspelar sig mellan Doc och Dalton; den senare spottar ur sig några av de mest macho repliker som någonsin förekommit på film. När Doc ser hans ärr frågar hon "Do you ever win a fight?". Svaret är "Nobody ever wins a fight". Djupt värre. När hon ska sy honom och han tackar nej till bedövning frågar hon om han gillar smärta. "Pain doesn't hurt", säger Dalton.
Daltons rättrådighet och spirande romans med Doc leder honom i konflikt med stadens lokale Krösus, Brad Wesley (Ben Gazzara). Wesley vill ta över The Double Deuce och sen vill han ha Dalton som utkastare. Hur det kan vara så mycket bråk över en stad som knappt innehåller nåt är en öppen fråga. Dalton tackar hur som helst nej, Wesley blir förbannad och Dalton måste ringa sin kompis Wade Garrett (Sam Elliott), som är Daltons mentor och den näst bäste utkastaren i branschen. Det är dags för showdown.
Bortsett från de märkliga namnvalen (jag räknade med att Butch Cassidy och Sundance Kid skulle rida in i stan vilket ögonblick som helst), den tunna intrigen, de logiska hålen, den besynnerliga premissen och... okej, det finns väl inte så mycket kvar efter det. Några slagsmål. Men den här filmen var i alla fall det coolaste nånsin när jag var tolv år gammal och den är inte tråkig, så det är alltid något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar