The Lovely Bones är en mycket besynnerlig film. Den är visuellt vacker, välspelad och utmärkt regisserad. Den berättar en historia som drar in tittaren och får henom att vilja se nästa scen och nästa scen och nästa scen. Dess problem är att budskapet är så smaklöst att det vrider på hela filmen, samt att en del dramaturgiska beslut är så obegripligt usla att jag inte förstår hur de kunde överleva första genomläsningen av manus.
På-väg-uppåt-stjärnan Saoirse Ronan spelar fjortonåriga Susie Salmon som har en familj, vänner, en pojke hon är kär i, och drömmar om att bli fotograf. Grannen George Harvey (den otäcke Stanley Tucci) har helt andra planer för henne. I ett majsfält gräver han en jordhåla och där lurar han ner Susie. Hon finner honom obehaglig och försöker fly genom att sparka honom i ansiktet. Hon tror att hon har undkommit tills hon plötsligt inser att det har hon inte alls; han dödade henne och det här är livet efter detta.
Hon hamnar i ett vackert mellanland som varken är himmel eller jord. Där träffar hon Holly (Nikki SooHoo), som försöker övertyga henne om att hon ska släppa taget om de levandes värld och gå vidare, vilket är märkligt med tanke på vad vi senare får veta om Holly. Susie vill hur som helst inte utan stannar kvar, leker med Holly och de andra som dyker upp, och tittar ner på världen för att se hur hennes familj och mördare har det.
Det går inget vidare där nere. Hennes far Jack (Mark Wahlberg; jag blir fortfarande förvånad varje gång jag ser honom göra en bra roll trots att jag aldrig sett honom göra en dålig; han måste bittert ångra den korta perioden då han dubblade sitt förnamn) letar desperat efter först henne och sen efter hennes mördare. Hennes mor Abigail (Rachel Weisz) hanterar inte förlusten av dottern och mannens reaktioner utan lämnar familjen och åker västerut. Susies mormor Lynn (Susan Sarandon) dyker upp för att styra upp och det gör hon med bravur trots att hon är rätt förtjust i flaskan. Jack misstänker Harvey och Susies syster Lindsey (Rose McIver) försöker själv hitta bevis mot honom.
Här finner vi det centrala märkliga i The Lovely Bones. Den skapar skickligt dramatiska, spännande scener som i slutändan visar sig ha absolut noll betydelse för berättelsen. Inte nog med det, utan scenernas produkt ignoreras fullständigt av filmen. Vi får aldrig veta varför Lindseys undersökningar och Jacks misstankar inte spelar någon roll; vi ser dem bära frukt och sen försvinner frukten och nämns aldrig mer. Den slutgiltiga upplösningen är ingen upplösning, bara en påklistrad slumphändelse så att det inte ska verka som om The Lovely Bones står på mördarens sida.
Men varför skulle den inte göra det? Om man mördas hamnar man i ett vackert land där man får leka med jämnåriga som man har något gemensamt med, och när man till slut är redo kan man gå vidare till ett paradis? Det är ett problem filmen delar med religionen - om man hamnar i himmelriket, varför skulle man försöka undvika döden? Varför är det ondskefullt att mörda?
The Lovely Bones är fantastiskt välgjord men lämnar två obehagliga känslor efter sig. Den första är frånstötande och den andra är tom. En barnamördares verk visar sig ganska mysigt, och det vi fåtts att bry oss om spelar ingen som helst roll. Det är obegripliga misstag från så skickliga filmskapare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar