När jag ser en film som unisont hyllas och upptäcker att jag inte tycker om den, blir jag orolig. Vad är det jag missar? Vad är det som finns här som går mig förbi? Smak är något subjektivt, visst, men kan smak verkligen vara så här satans subjektiv?
Tydligen. Det enda jag kan göra är att rapportera det jag upplevde, och jag upplevde Repulsion som tråkig och långsam, icke engagerande, inte otäck, inte tilltalande på något sätt som jag kan erinra mig. Den är skickligt gjord, men skickligheten är som en rosett på en råtta: jag önskar att den satt på något snyggare.
Catherine Deneuve spelar Carol, en ung och vacker belgiska som arbetar på en skönhetssalong i London. Hon bor tillsammans med sin syster Helen (Yvonne Furneaux). Carols utseende gör henne populär bland männen, särskilt Colin (John Fraser), men hon drar sig undan från dem och verkar blyg.
Helen har en pojkvän, Michael (Ian Hendry), och i relationen till honom visar Carol att det är mer än blygsel som gör att hon håller sig borta från män. Hon blir arg när han har sina saker i badrummet, när han använder hennes glas, när hans närvaro märks över huvud taget. När han bjuder ut systern på middag i stället för att de äter hemma känner Carol sig övergiven och sviken. Hon vill ha Helen för sig själv.
Värre blir det när Michael och Helen åker på semester tillsammans och Carol är ensam hemma. Filmen glider in i hennes huvud och vi ser allt mer hur hon upplever världen. Hon börjar hallucinera, eller fantisera, eller drömma, om mjuknande väggar, om händer som griper efter henne, och om att bli våldtagen av en inkräktare. Hon dyker inte upp på jobbet utan stannar i lägenheten där den kanin de aldrig åt till middag får ligga och ruttna.
Det låter mycket bättre när jag skriver ner det än det var när jag såg det. Nu låter det som den klassiker inom skräckgenren som Repulsion ofta kallas. I själva filmen går det alldeles för långsamt och två hastiga våldsamma händelser känns plötsliga och påklistrade; de hör inte hemma här. Att Carol beter sig ologiskt är en sak - filmen handlar trots allt om hennes allt mer förvärrade mentala tillstånd - men att flera andra karaktärer gör samma sak får mig bara att undra om det inte fanns smidigare sätt att försätta henne i samma situation.
Repulsion är i alla fall sevärd eftersom den innehåller det mig veterligt första exemplet på en nu uttjatad skräckkliché: scenen där en karaktär stänger en badrumsskåpdörr och i spegeln ser någon bakom sig. Här finns till och med en förklaring till varför inkräktaren inte syntes när dörren öppnades.
Repulsion var Roman Polanskis första film på engelska, gjord långt innan han blev mer känd för att droga minderåriga flickor än för sin filmgärning. Jag är mindre bekant med hans verk än jag borde vara men jag kan i alla fall säga att han med Chinatown visade hur mycket bättre han kan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar