Vi befinner oss i det av Rom ockuperade Jerusalem. Romaren Messala (Stephen Boyd), som växte upp i Jerusalem, återkommer nu dit och förverkligar pojkdrömmen att föra befäl över Jerusalems garnison. Som liten var han vän och andlig broder med den judiske prinsen Judah Ben-Hur (Charlton Heston), som är den förste som kommer för att besöka honom. Messala verkar respektera folket han kommit för att övervaka. "It was his country before it was ours", säger han till vakten som ska släppa in Ben-Hur. "Remember that."
Det blir ett kärleksfullt återseende med barndomsminnen och gratulationer. De här två männen har förblivit vänner under de år som de var åtskilda och nu äntligen kan de vara bröder igen. Ingen av dem vill att Ben-Hurs respekterade ställning hos sitt folk och Messalas roll som upprätthållare av pax romana ska driva in några kilar mellan dem, men det är precis vad som händer.
De flesta handlingar kan beskrivas med en kort mening eller två. Man beskriver filmens setup och sen är det något, mer eller mindre definierat, som resten av historien går ut på. Trots alla fantastiska sekvenser i Lord of the Rings är handlingen ändå att Frodo försöker föra ringen till Domedagsklyftan. Två män söker efter en kvinna som kidnappats av indianer. En gammal kåkfarare försöker ta reda på vad som hänt med hans dotter. En man försöker överleva och behålla sin individualitet i fängelse.
Så kan man inte beskriva Ben-Hur. Den flyter från plats till plats och följer sin huvudpersons färd genom livet. Judah Ben-Hur drabbas och hyllas, förlorar och triumferar, lyckas och misslyckas. Han är slav och herre. Vi bryr oss om hans livsöde från de första minuterna till de sista och däremellan får vi se lojalitet, förräderi, broderskap, tradition, vänskap och svek. Därför vill jag inte heller beskriva handlingen närmare. Om du har nog med tur för att inte veta något om den, upplev den så som filmskaparna ville, genom att se den utvecklas framför dig.
Ben-Hur är en vacker film, både praktiskt och metaforiskt. Den behandlar enorma skeenden och små människors känslor med samma skicklighet. Den är tre och en halv timme lång och känns ändå varken hoptryckt eller utsträckt. Handlingen rör sig framåt med jämn och lämplig hastighet och filmen ger intryck av att helt enkelt råkat få just den längd som den fick. Det behövdes inte mer och jag ville inte göra ett enda klipp.
Den mest berömda scenen - vagnloppet - är precis lika enastående som sitt rykte. Ben-Hur är i det unika formatet 2,76:1 och det är i vagnloppsscenen som det används fullt ut. Jag kan tänka mig att resten av filmen kan misshandlas ner till TV-format eller vanlig widescreen av någon för evigt fördömd pan-and-scan-häxdoktor, men minsta försök att klippa i vagnloppsscenen skulle förstöra den. Plötsligt skulle vi bara se Ben-Hurs ansikte och inte hans hästar eller vagnarna han tävlar mot. Det är ett fantastiskt skådespel som demonstrerar filmkonstens enorma potential. Jag önskar att jag hade fått tillfälle att se den på bio, med en gigantisk duk som placerar mig på gruset bland snurrande trähjul och galopperande hingstar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar