Bröderna Coen har skapat några av mina favoritfilmer - The Big Lebowski, The Hudsucker Proxy - men det tog tid att nå upp på den platå där de gjorde sina bästa verk. Raising Arizona är en speciell film som fastnar i huvudet och visar anlagen till det som de senare skulle smida till genialitet och om den inte är i klass med bröderna Coens mästerverk så är det inget underbetyg; få filmskapare når de höjderna.
Den oförglömliga, dimmiga berättarrösten tillhör Nicolas Cage, ännu inte den actionstjärna han skulle bli men redan en skicklig skådespelare och duktig på att ge sin röst de utomvärldsliga egenskaper som behövdes både här och i Wild at Heart. Han spelar vanebrottslingen H.I. som vi i en rolig inledningssekvens får se fara in och ut ur fängelset. Varenda gång träffar han polisen Edwina "Ed" McDunnough (Holly Hunter), de börjar prata med varandra, och när han till slut lämnar det brottsliga livet är det med Ed vid sin sida.
Nu vill de bilda familj, men det visar sig att Ed inte kan få barn. Deras nya liv krossas och H.I. blir förtvivlad. Hans fru har dock en lösning när den stenrike möbelförsäljaren Nathan Arizona (Trey Wilson) får femlingar. Ingen kan ju ta hand om fem ungar, så H.I. och Ed kidnappar en.
Komplikationer tillstöter förstås. I stället för att knappt märka att ett barn har försvunnit blir Nathan Arizona fast besluten att hitta sin kidnappade avkomma. Två gamla kompisar från H.I.s förflutna dyker upp, och det visar sig att de har rymt från fängelset. Och så finns det en varelse som är svår att beskriva, en blandning mellan Hell's Angel (den sorten som åker motorcykel) och Hell's Angel (den sorten som har svarta vingar och kommer från helvetet). Han dyker upp i H.I.s drömmar innan vi får se honom på riktigt, och nånstans där blandar verkligheten ihop sig med fantasin.
Raising Arizona utspelar sig i något slags halvverklig drömvärld, ett grepp som bröderna Coen skulle återanvända flera gånger. På ytan handlar Raising Arizona om sådant som utan vidare skulle kunna hända i verkligheten, och det är sättet historien berättas på (och Nicolas Cages molniga röst) som för oss någon annan stans.
Jag antar att Raising Arizona rent formellt är en komedi, och visst skrattar jag när jag ser den, men den är inte en film som dyker upp i hjärnan när jag tänker "komedi". Det är inte att den handlar om mörka ämnen - det är det många komedier som gör. Det är snarare att den är väldigt medvetet orealistisk utan att någonsin låtsas om att det är medvetet. H.I. lever i den här världen och tycker inte att det är något konstigt med det, även om till och med hans gränser pressas när han första gången ser den svarte motorcykelriddaren i verkligheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar