Jag misstänker att vissa skådespelare inte har sina namn i Hollywoodfolkets filofaxer, utan bara de roller man har dem till. När man behöver en kvinna som bär korsett och pratar överklassbrittiska, då ringer man Helena Bonham Carter. När man behöver en åldrig hårding, då ringer man Terence Stamp. När man behöver en skurk med rivig röst och ögonen fulla av kyla, då ringer man David Warner. Och när man behöver Lord Henry Dashwood, då ringer man Colin Firth.
Han var enda anledningen till att jag började se What a Girl Wants och sannerligen enda anledningen till att jag såg färdigt den. Han är en briljant skådespelare (Conspiracy, The King's Speech, A Single Man, Dorian Gray, och han gör Bridget Jones-filmerna sisådär dubbelt så bra) och strålande karismatisk. Jag vill bara sitta kvar och lyssna på hans röst lite till.
Det krävs en sån som han för att jag ska sitta igenom en film som What a Girl Wants. Den är svår att bedöma objektivt, för jag befinner mig så långt ifrån målgruppen som jag gärna kan utan att byta art. What a Girl Wants är specifikt gjord för flickor i elva-tolv-årsåldern, gamla nog att drömma, unga nog att inte känna igen en kliché ens när den hoppar upp och ner och tutar i stora klichétutan. För dem är det säkert en bra film.
Deras filmiska företrädare är Daphne Reynolds (Amanda Bynes, av mig mest känd som Jennie Garths lillasyster i What I Like About You som alltid tycks gå på TV när det är för tidigt för att gå upp), en amerikansk tonåring som bor med sin något originella mor Libby (Kelly Preston). Fadern är en engelsman som Libby hade en kort, het och vild affär med och inte träffat sen dess. Daphne känner att hon saknar något i sitt liv, bestämmer sig för att det är en far, och åker till London för att söka upp honom.
Det visar sig att han spelas av Colin Firth och är Lord Henry Dashwood, en ädling som sagt upp sin plats i House of Lords för att kunna kandidera till House of Commons. Han är så rik att han bor på en herrgård med omgivande park mitt i centrala London, han är så god att han trots sina medfödda privilegier uppoffrar sig för den lilla människan, och i korthet är han den perfekta förlorade fadern för en flicka som Daphne.
Lord Dashwood är alltså god, han har en blivande fru (Anna Chancellor) och en blivande styvdotter (Christina Cole) som är onda, det finns en skum politisk rådgivare (Jonathan Pryce) i faggorna och en äldre kvinnlig förebild (Eileen Atkins) gör vad hon kan för Daphne på sitt svala brittiska sätt. Det finns förstås en kille (Oliver James) också. Daphne försöker passa in i sin fars liv men har en ostoppbar amerikansk personlighet och därmed vet du ungefär allt du behöver veta.
Klichéer överlever för att de fungerar och det här är en kompetent implementation av några väldigt populära klichéer. Firth är fantastisk, Bynes är söt, och det hela rullar på ungefär som det ska, men har man sett en av de här filmerna har man sett alla, och om man inte ens gillade den första är det nog dömt på förhand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar