Efter att Terry Gilliam skapade surrealistiska tecknade filmer åt Monty Python och innan han blev den genialiske regissören bakom filmer som Brazil, 12 Monkeys, Fear and Loathing in Las Vegas, Tideland och The Imaginarium of Doctor Parnassus, gjorde han Time Bandits.
Det är en märklig film, men det är få av Gilliams filmer som man inte kan säga samma sak om. Time Bandits reflekterar dock en yngre Gilliam, där vägen mellan tanke och handling verkar ha varit kortare och resultatet är betydligt mindre slipat och mer surrealistiskt än i hans senare verk.
Elvaårige Kevin (Craig Warnock) är som vanligt ensam och läser historieböcker när en riddare till häst plötsligt spränger in i hans sovrum. Riddaren rider iväg och rummet är som vanligt igen. Nästa kväll ligger Kevin spänt och väntar på vad som ska hända, men i stället för en riddare dyker sex dvärgar upp. De kan färdas på magiska sätt och förföljs av ett svävande ansikte. Kevin följer efter dem när de flyr och befinner sig plötsligt väldigt långt hemifrån.
Det visar sig att det svävande ansiktet tillhör Supreme Being (Ralph Richardson), universums skapare och dvärgarnas arbetsgivare. De sattes efter ett misstag att reparera hål i rumtiden men i stället stal de kartan till hålen och använder den till att resa runt och stjäla.
Bortsett från Supreme Being övervakas de av Evil (David Warner, vars telefonnummer måste vara listat under "äldre brittisk skurk" i varenda filmmakares filofax), Supreme Beings fiende. Han vill ha kartan för sina egna onda syften.
Kevin och dvärgarna åker runt till olika tider och platser, både riktiga och påhittade. De får träffa Robin Hood (John Cleese gör sin bästa brittisk-adelsfjant-imitation; manuset ska ha bett honom spela rollen som Duke of Kent), se Sean Connery döda en varelse med tjurkranium som huvud, och besöka Titanic innan Evil får tag på dem.
Här börjar filmen rasa samman i en matrjosjkadocka av möjliga drömsekvenser och hallucinationer. Kevin tror att han har drömt, men så får han se Sean Connery, och något har överlevt från drömmen, och var är han egentligen, och vi är inte mycket klokare när filmen är slut.
Det som saknas i Time Bandits är en tydlig röd tråd - David Warners blängande blick och superskurkmonologer räcker inte - och även om slutet inte är fullt lika mycket av en deus ex machina som det först verkar så är det långt ifrån tillfredsställande. Resan dit består av hastiga kast mellan i och för sig väldigt välproducerade kostymsekvenser och tittaren har bara att hänga med.
Jag kommer dock aldrig att sluta roas av ögonblicket när Kevin frågar Supreme Being - Gud - varför det måste finnas ondska i världen och får svaret "I think it has something to do with free will".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar