Det här är en film för idioter, för människor som tycker att det är så roligt att se en hund kissa en dvärg i ansiktet att de är beredda att ha överseende med att det bara är en på tjugo som kan se skillnad på en bebis och ovan nämnda dvärg - och inte ens han är säker. Det här är en film där vuxna spelar amerikansk fotboll med barn som knappt kan gå, där ett av dessa barn kan hålla en lång harang med en vuxen mans röst utan att en annan vuxen tycker att det är värt att rapportera, där tre i övrigt vettiga människor kan se en dvärg med vuxna könsorgan, operationsärr och tatuering och inte fundera på om det kanske faktiskt är en dvärg och inte en bebis. Inte ens när den avverkar flera månaders mental utveckling på en helg och börjar prata som barn bara gör i dåliga filmer gjorda av människor som aldrig pratat med ett barn.
Dvärgen i fråga är Calvin Simms, en yrkesbrottsling som just kommit ut ur fängelset och spelas av Marlon Wayans som har gjort en enda bra prestation i en enda bra film - Requiem for a Dream - men envisas med att slänga bort sin potential på humorlösa komedier. Han är förstås inte dvärg själv; illusionen skapas med CGI som är förvånansvärt bra men inte bra nog. Nu hade väl filmen inte kunnat räddas av att Tony Cox spelade huvudrollen i stället och om han hade tillfrågats misstänker jag att han hade tackat nej. Inte nödvändigtvis för att Little Man är stötande för just dvärgar. Den är stötande för alla.
Calvin Simms möts utanför fängelseportarna av sin partner Percy P (Tracy Morgan). De planerar en diamantstöld och lyckas, men Calvin blir tvungen att gömma diamanten i en väska och väskan visar sig tillhöra Vanessa Edwards (Kerry Washington) som tar hem den till huset hon delar med sin man Darryl Edwards (Shawn Wayans) och sin far (John Witherspoon).
De två superskurkarna Calvin och Percy kommer fram till att det absolut enklaste sättet att komma åt diamanten är att Calvin klär ut sig till bebis och lämnas utanför parets dörr. De tar in honom och försöker ringa socialen men eftersom det är stängt under helgen så har de inget annat val än att ta hand om pojkstackarn. Darryl är förtjust i tanken då han vill ha barn men Vanessa är mindre begeistrad och hennes far är direkt fientlig. Han är den ende som ser en dvärg och inte tänker "det där, det är helt uppenbart en bebis".
Gangstern mr Walken (Chazz Palminteri som undrar hur han lyckades gå från The Usual Suspects till Little Man) är också ute efter diamanten och börjar sätta press på Percy P medan Calvin lever barnliv hos paret Edwards, vilket huvudsakligen är en ursäkt för att visa skrattfria skämt om bröst, amning, avföring, urin, diarré och andra trogna vapen i Wayans-arsenalen. Jag minns en enda rolig scen - när Calvin stjäl den misstänksamme gamle mannens frukost. Det är ingen slump att den scenen var helt avföringsfri.
Skratten är obefintliga, handlingen förolämpande korkad och full av hål, och slutet patetiskt orimligt. Jag skulle vilja säga något lagom överlägset om dumma amerikaner som producerar och konsumerar den här sortens träck men sanningen är att om Little Man hade tvingats förlita sig på sina amerikanska intäkter hade den gått med förlust. I stället gjorde den en fin vinst och bröderna Wayans får fortsätta göra film.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar