Det finns en ond parallellvärld som kallas Outworld. Den styrs av monstret Shao Khan (Frank Welker) och hans hovtrollkarl Shang Tsung (Cary-Hiroyuki Tagawa). De vill erövra alla andra världar och Jorden står för närvarande överst på önskelistan. Som tur är instiftade de äldre gudarna en regel för att minska interdimensionella erövringskrig, tydligen ett stort problem förr i tiden. Outworld utmanar varje värld på en kampsportsturnering som kallas Mortal Kombat; om Outworlds kämpar vinner tio turneringar på raken (en per generation) får de invadera.
Jorden ligger 0-9 i Mortal Kombat och har problem. Dess främste förkämpe Liu Kang (Robin Shou) tror inte på legenderna om Outworld och Mortal Kombat. Han tror verkligen inte på att Lord Raiden (Christopher Lambert) är den åskgud han utger sig för att vara utan ser honom som en bluffmakare och bedragare.
Det enda som får honom att ge sig av till den ö där Shang Tsung arrangerar Mortal Kombat är hans önskan att hämnas sin bror som föll för Shang Tsungs hand. Med sig har han Hollywood-kungfustjärnan Johnny Cage (Linden Ashby), som lider av att ingen tror att hans konster på film är på riktigt, och elitsoldaten Sonya Blade (Bridgette Wilson).
På Shang Tsungs ö slåss de mot reptilmonster och magiska ninjor medan Liu Kang vänslas med Shang Tsungs adoptivdotter, prinsessan Kitana (Talisa Soto). Outworlds ess i rockärmen är den fyrarmade Goro (Kevin Michael Richardson), som tydligen inte kan förlora. Varje gång han vinner absorberar Shang Tsung hans fiendes själ och blir ännu starkare. Det ser mörkt ut för Jorden.
Datorspelet Mortal Kombat var visuellt väldigt coolt, och det har förts vidare till filmen. Skådespelarna är duktiga på att sparkas, slåss och göra akrobatiska tricks, men de är desto sämre på att faktiskt skådespela och det mediokra manuset ger dem inte mycket att jobba med. Mortal Kombat lider av syndromet som gör mainstreamporr så fundamentalt oerotisk. Där är sexscenerna klart avskilda från resten. Vi ser lite dialog och sen passeras en tydlig gräns, ny musik spelas, och sexscenen börjar. Den avslutas, musiken slutar, och så är det dags för ny dialog. Sex och handling får aldrig samexistera. Likadant är det i Mortal Kombat, fast striden tar knullandets plats. Karaktärerna pratar och poserar, och sen bränns det igång med dålig technomusik medan det hoppas och sparkas, och så slutar musiken och det är dags att prata och posera igen.
Det rycker mig ur illusionen och får mig att sluta bry mig. Stridsscenerna är viktiga för handlingen och själva poängen med filmen men får inte smälta samman med den. Sekvenser där ingen slåss är bara transportsträcka, ett slags alibi för att ursäkta fler hoppsparkande demoner och extradimensionella samurajmonster. Mortal Kombat hade tjänat på att jobba lite mer på mellanspelen, och kanske på att injicera lite humor i den här bisarra historien om utomjordiska demonninjor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar