Jag trodde att det skulle bli omöjligt att bedöma The Girl with the Dragon Tattoo utan att jämföra den med Män som hatar kvinnor, som var en väldigt bra thriller med othrillerliknande egenskaper. Jag visste att en del skulle ha ändrats, förmodligen inte till det bättre, och trodde att Män som hatar kvinnor ständigt skulle finnas i bakhuvudet. Så blev det inte, vilket i sig är ett gott betyg till The Girl with the Dragon Tattoo. Den är så medryckande och engagerande nog att jämförelsen aldrig dyker upp, och den skulle hur som helst inte lida mycket av att bli jämförd.
För de två i landet som varken läst boken, sett filmen eller genom kulturell osmos plockat upp handlingen: Mikael Blomkvist (Daniel Craig) är en grävande journalist som just blivit dömd i ett förtalsfall mot affärstitanen Wennerström (Ulf Friberg) efter ett reportage som visade sig innehålla falska uppgifter. Han försöker dra sig undan från tidningen Millennium och dess chefsredaktör Erika Berger (Robin Wright), som han har ett förhållande med.
På julafton blir Blomkvist uppringd av advokaten Dirch Frode (Steven Berkoff) som arbetar för industrijätten Vangerkoncernen. Dess åldrande patriark Henrik Vanger (Christopher Plummer) vill träffa Blomkvist och erbjuda honom ett uppdrag. Fyrtio år tidigare mördades den gamles brorsdotter Harriet (Moa Garpendal), en dag när familjens ö isolerades av en bilolycka på den enda bron. Sen dess har mördaren sänt Henrik Vanger en pressad blomma varje år på hans födelsedag, precis som Harriet brukade göra.
Henrik Vanger har tillbringat sitt liv med att försöka lösa mysteriet och nu när han är en gammal man gör han ett sista försök via Mikael Blomkvist, känd som duktig grävare. Han tror att det är någon i hans familj, full som den är av nazister och annat osmakligt folk, som är skyldig. Förmodligen någon som fortfarande bor på ön.
Samtidigt får vi se Lisbeth Salander (Rooney Mara), den unga kvinna som Vanger anlitade för att göra en bakgrundskoll på Mikael Blomkvist. Hon är en briljant men djupt skadad människa, någon som livet behandlat illa och envisas med att fortsätta att behandla illa. Hon är en omyndigförklarad 23-åring vars förvaltare Palmgren (Bengt C.W. Carlsson) får en stroke och ersätts av Nils Bjurman (Yorick van Wageningen). Bjurman är ett ordentligt kräk och orsakar de svårsedda scenerna i The Girl with the Dragon Tattoo. Blomkvists och Salanders vägar korsas och de två skickliga framrotarna av fakta börjar samarbeta.
När boken och sedermera filmen gjorde sitt segertåg över Sverige antog jag att det rörde sig om någon lättsmält deckarhistoria, för det brukar ju vara populärt i vårt land. Det var inte förrän jag såg Män som hatar kvinnor som jag insåg att den här berättelsen har en komplicerad intrig med många viktiga karaktärer, en smart och engagerande handling, flera oväntade element och en vägran att på standardsätt lösa alla problem med våld. I stället arbetade Salander och Blomkvist med hjärnorna och gjorde riktigt utredningsarbete. Allt det har behållits i The Girl with the Dragon Tattoo.
David Fincher är fantastiskt skicklig på att göra det tråkiga spännande (se The Social Network) och den skickligheten kommer till god användning här, där dramat hänger på att leta i dammiga arkiv och skärskåda gamla foton. Musiken och klipptekniken får oss att vrida oss av spänning när Lisbeth Salander själv behöver kaffe för att hålla sig vaken.
Christopher Plummer är en veteran som kan bränna av en roll som den karismatiske gamle Henrik Vanger utan att blinka och han gör som väntat ingen besviken. Rollen som Mikael Blomkvist är mer av en utmaning för Daniel Craig och han ser inte heller ut som en lönnfet medelålders svensk journalist men han gör sin insats bra.
Hur som helst är alla andra ändå bara där för att utgöra bakgrund till Rooney Maras Lisbeth Salander, som är en riktig skapelse. Hon är emotionellt störd, sårbar och bräcklig samtidigt som hon är stark och brutal när det behövs, en människa vars erfarenheter av världen kan sammanfattas med det enda ordet smärta och som reagerat med att sluta sig. Till en viss gräns, vilket vi får många exempel på. Hon är inte en kliché eller en arketyp, hon är en unik karaktär och källan till den här berättelsens magnetism. Rooney Mara berättar om hennes bakgrund utan att säga ett enda ord.
Berättelsen är fortfarande förlagd till Sverige. Det är svenska löpsedlar, Sjöströms Livs och "just nu kan du inte nå det önskade numret", och personerna hälsar på varandra med "hej hej". De talar engelska med väl inövade svenska accenter, vilket jag som svensk fann distraherande, särskilt när de inte lyckades uttala de svenska namnen rätt. Det är vad tyskar och fransmän och ryssar fått leva med i årtionden men vi svenskar är inte vana och om det är något jag verkligen har att klaga på i The Girl with the Dragon Tattoo så är det just det. Jag hade hellre hört Craigs och Maras och Plummers riktiga språk, och så hade kanske Stellan Skarsgård inte tvingats gå tillbaka till en värre svensk brytning än den han brukar ha.
Det är ett litet problem, och ett som hur som helst bara drabbar svenskar. Det ändrar inte att The Girl with the Dragon Tattoo är en ytterst välgjord och effektiv thriller, baserad på en stark berättelse som i grunden är en klassisk låsta-rummet-historia men gör sig av med snart sagt varenda kliché från den genren och överraskar ända in i slutet.
Men jag kan förstås inte släppa den här filmen utan att trots allt göra en jämförelse med Män som hatar kvinnor. Här finns även SPOILERS, så nu är det läge att sluta läsa om man inte redan vet vad som händer. Jag vill också påpeka att jag inte läst boken, så jag kan inte uttala mig om huruvida endera versionen är trognare den litterära förlagan.
I allmänhet är The Girl with the Dragon Tattoo lika bra som Män som hatar kvinnor. Historien är fortfarande lika genomtänkt och väl hopsatt, och man har hållit sig till den så troget som man kunde vänta sig. Kanske trognare. Visst finns det skillnader, men ingen väntade sig att de två versionerna skulle vara exakt lika.
Mycket av det jag väntade mig skulle vara annorlunda i den amerikanska versionen var inte det. All brutaliteten, allt det sexuella våldet, fanns kvar. Våldtäktsscenen hemma hos Bjurman är precis lika outhärdlig i The Girl with the Dragon Tattoo som i Män som hatar kvinnor och Rooney Maras ångestfyllda förtvivlan är lika fruktansvärd och uttrycksfull som Noomi Rapaces. Om Rapace fick fram något mer av Salanders sårbarhet och bräcklighet så faller ändå ingen skugga på Mara; hon gör en fantastisk insats i rollen och jag tror det snarare beror på manus än på henne.
Manuset visar oss nämligen en annan Salander än Män som hatar kvinnor gjorde. Skillnaderna är till att börja med subtila men blir allt tydligare. I Män som hatar kvinnor finns en fantastisk scen där Salander kommer in till Blomkvist, sätter sig på honom, tokrider sig till orgasm, går av och lämnar rummet. Det var en illustration av hennes karaktär: törstande efter närhet men så fundamentalt skadad att hon inte erkänner det eller vet hur hon ska uttrycka det, hämningslös och skamlös, en helt egen varelse. I The Girl with the Dragon Tattoo lägger Blomkvist henne på rygg, de har vaniljigt sex och efteråt ligger de tillsammans i sängen, och verkar skaffa sig åtminstone ett halvt förhållande.
Det är dock inte lika illa som när Salander just räddat Blomkvist från Martin Vanger, som ger sig av med bil. I Män som hatar kvinnor ser hon till så att Blomkvist lever, sen ger hon sig av efter honom, ser honom brinna, och försvarar det efteråt utan en antydan till att hon skulle behöva någon annans tillstånd än sitt eget. I The Girl with the Dragon Tattoo ber hon om lov innan hon sticker, och jag pratar inte om ett "Are you all right?" eller ens "I'm going after him" och vänta på en nickning, utan "May I kill him?". Varför skulle hon vara intresserad om hans åsikt i frågan? Varför skulle hon be om tillstånd? Och varför, nu när vi är inne på ämnet, skulle Blomkvist ge det till henne? Det låter inte likt honom att låta Lisbeth Salander riskera livet för att döda.
Det är en trist förändring hos en av de intressantaste karaktärerna svensk film någonsin skapat. Så: som film är The Girl with the Dragon Tattoo lika bra som Män som hatar kvinnor. Som porträtt av karaktärerna - som jag uppfattar dem - är den märkbart sämre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar