onsdag 11 januari 2012

American History X (1998) (SPOILERS) - 6/6


American History X följer Derek Vinyard (den alltid briljante Edward Norton) under ett dygn efter att han släppts ut ur fängelset. Muskulös, med rakat huvud och ett stort svart hakkors tatuerat på ena bröstmuskeln tog han blodig hämnd när tre svarta killar bröt sig in i hans bil. Den ene sköt han ihjäl, den andra sårade han och dödade sedan iskallt på ett mycket obehagligt sätt i en scen som jag helst vill slippa tänka på.

Nu kommer han ut till sin dyrkande lillebror Danny (Edward Furlong), sin flickvän Stacey (Fairuza Balk), sin gamle kompis Seth (Ethan Suplee), och sitt gamla white power-gäng, ledda av den äldre Cameron Alexander (Stacy Keach) som alltid låtit Derek och de andra ungdomarna sköta hans skitjobb. Hela Dereks sociala krets består av dessa människor, förutom hans mor Doris (Beverly D'Angelo) och hans syster Davina (Jennifer Lien) som hjälplöst sett på när båda männen i familjen sjunkit ner i hatets träsk.

Men Derek är annorlunda. Han är inte med längre. Han tänker gå ur, lägga hakkorsen bakom sig och leva sitt liv. Han tänker se till att få Danny med sig ut. Han är beredd att förlora flickvän och vänner. Kanske inte för att han fått ett ideologiskt uppvaknande - även om det verkar ha skett, åtminstone till viss del - utan för att han är trött på att hata. Det leder ingenstans.

American History X har en icke-linjär struktur som i väl markerade återblickar berättar Dereks historia innan fängelsestraffet. När berättelsen är klar förstår vi att den rashatsretorik han kom att spy ur sig ursprungligen kom från hans far, som vid middagsbordet gav uttryck för sina tankar om vita och svarta. När fadern dödades av en svart knarklangare medan han som brandman försökte släcka en brand i ett svart kvarter sprack det för Derek, som vi får se gråtande i TV. Hans hjältepappa försökte rädda några jävla niggrer som han borde ha skitit i och som tack var det en av de jävla niggrerna som sköt honom.

Derek var smart och hade talets gåva. Han samlade de andra skinnskallarna omkring sig, med Cameron Alexander i ryggen. De flesta av dem var ölpimplande busar, men Derek tvingade dem att samarbeta. De slogs, vandaliserade, de började ett krig för att ta tillbaka sina kvarter. Och vi förstår varför.

Häri ligger filmens genialitet och kanske även dess fara. Vi känner med den gråtande Derek när han sörjer sin far. Danny presenteras i en briljant scen där en annan vit kille trakasseras av tre svarta, och Danny går fram till dem och utmanar dem, utan ett ord. Det här är ingen liten fegis som pladdrar om den vita rasens överlägsenhet; han tror på det, han står för det och han visar det. När de svarta killarna gått drar han upp offret på fötter och säger åt honom att han inte kan vara en sån mes, han måste stå upp för sig själv. Även om vi avskyr Dannys åsikter måste vi respektera honom. Vi föraktar kanske de simpla snorungar de slåss tillsammans med, men Derek och Danny är på riktigt.

Aldrig fungerar det bättre än i basketmatchen. Den korkade Seth försätter sig i trubbel som vanligt, Derek måste rädda honom, och han väljer att utmana det svarta laget. En match, om planen. Den som vinner får fullständiga rättigheter till basketplanen. Det byggs upp fantastiskt och det tar befälet över oss. Jag erkänner: jag ville vara där, jag ville vara en av de vita, jag ville vara en del av detta. Jag kände med varenda lyckat skott, varenda tagen poäng, varenda hurrarop. Jag ville dela segern med dem, en seger av det slag som man så sällan får i vårt samhälle. Jag förstod varför man går med i en rörelse som deras. Varför man vill vara en del av något stort, något man kan tro på. American History X gör mer än att beskriva vitmaktrörelsen, den förklarar den, och inte med ord utan med känslor.

Så kommer inbrottet i bilen, Dereks brutala hämnd, och fängelsestraffet. Han visar sin hakkorstatuering och hoppas att få vänner, och det lyckas. Men till och med där inne, bland hårda vita rasister som håller samman med andra hårda vita rasister för att ha en chans att överleva, visar det sig att det bara är Derek som håller sig till idealen. Ariska Brödraskapet kan tänka sig att handla med de andra gängen, bruna och svarta, och Derek tycker att de bryter mot reglerna. Gänget tröttnar på hans predikningar och bestämmer sig för att ge honom en varning. I fängelset är en varning en brutal våldtäkt.

Hur mycket just våldtäkten lärde Derek är en öppen fråga. Förmodligen bara att man får de vänner man förtjänar, vilket kan vara en nog så viktig läxa. Men efter det kan han inte vara med i gänget längre. Han förvandlar sig till isolat, vilket är en dödsdom. Ändå händer ingenting. Ingen dyker upp och kör en hemmagjord kniv i ryggen på honom.

Svaret på det ligger hos Lamont (Guy Torry), den svarte man som Derek arbetat tillsammans med i fängelset men aldrig nedlåtit sig att säga ett ord till. Lamont har dock aldrig slutat försöka. Han pratar om allt han kommer på, orden flödar ur munnen på honom, och till slut kan Derek inte stå emot. Han börjar flina, sen skrattar han, och han ser Lamont som en människa. Det är underbara scener mellan två skickliga skådespelare. Det spelar ingen roll att Lamont aldrig kommer med några vettiga argument för rasharmoni; det är inte det det handlar om. Det handlar om att Derek ska förstå att Lamont är precis som han. När den insikten har kommit, kan Lamont tänka sig att hjälpa honom. Hålla honom vid liv.

Är Lamont orimligt god, ett orealistiskt helgon innanför fängelsets väggar? Kanske. I verkligheten hade han förmodligen varken haft modet eller auktoriteten som behövs för att rädda Derek. I filmen fungerar han fantastiskt.

Argumenten som Lamont aldrig ger serveras i stället av den judiske historieläraren Murray (Elliot Gould), som inte har Dereks vältalighet och inte heller samma lätta budskap att spy ur sig, så det blir veka anspråk som Derek genast avfärdar med hån och vrede. Det är helt rätt. Murray har ett mycket svårare jobb än Derek. Sanningen är alltid mer komplicerad än den enkla lögnen. Än hatet.

Det mer effektiva budskapet kommer från den svarte Dr Robert Sweeney (Avery Brooks), som ställer nyckelfrågan till Derek: "Has anything you've done made your life better?" Det har det inte, och när Derek väl kommer ut är han övertygad. Han ska inte göra så mer. Det kanske inte hjälper, det kanske inte leder någonstans, men han kan i alla fall rädda sig själv och Danny, och sluta utsätta sin familj för mer (Seth är inte vänlig mot Davina).

Så kommer slutet med Dannys död inne på toaletten, en referens tillbaka till konfrontationen i början av filmen. Det kan till att börja med kännas påklistrat men passar faktiskt perfekt in i filmens struktur och tema. Det är inget simplistiskt budskap om att hat lämnar ett ärr som aldrig försvinner; om Dannys mördare vore ett av hans offer så hade det bara visat att man aldrig blir fri från sitt förflutna.

I stället påminns vi om att det faktiskt var den svarte killen som var den aggressive från början, Danny bara försvarade hans offer. Om Danny hade varit skolans störste förespråkare av rasharmoni så hade han ändå dött, där inne på toaletten, för att han stod upp mot en mobbare. Han dör för att den svarte killen hatar vita, inte för att han själv hatade svarta. American History X säger oss på ett brutalt sätt att alla förlorar på rashat, vare sig vi deltar eller inte.

Och så lämnas vi med en fråga. Dereks älskade lillebror sköts av en svart man. Kommer han att leva vidare i ljuset eller kommer han att ta den lätta utvägen, som han gjorde förr?

American History X är en intelligent, tankfull film som väcker bubblande starka känslor. Den har skådespelare som inte bara pratar om sin ångest och sin vrede, de låter den lysa ur ögonen och synas i varje okontrollerbar rörelse. Den är hemsk att se och det ska den vara: den behandlar ett hemskt ämne. Det här är inte våld som man känslolöst tittar igenom utan brutaliteter som tar sig innanför huden. Där befinner sig hela filmen, i våra hjärtan och magar där vi inte har något försvar. Den tvingar oss att förstå människor vi helst av allt vill betrakta som dunkla onda "andra". På det viset är vi precis som Derek.

1 kommentar:

Simon sa...

Ryste tre ggr av den här filmen. Och då menar jag inte av att titta på den utan av att läsa din recension.