Det här är en riktig actionfilm, med fantastisk action som aldrig blir tråkig eftersom vi bryr oss om den, den har en anledning att finnas. Om den saknar något är den en riktigt scenstjälande karismatisk skurk; med en Ed Harris (The Rock), John Malkovich (Con Air) eller Jeremy Irons (Die Hard III) hade jag räknat den bland de bästa rena actionfilmerna någonsin. Men å andra sidan klarade sig Aliens bra med ett väsande monster, och det är något liknande vi ser här.
Okej, en brist till kan jag släpa fram om jag måste: slutet är ganska vekt. Det slut jag hoppades på - det modiga slutet - hade varit riktigt fint, något speciellt att minnas. Men det hade väl varit för mörkt för dem som faktiskt köper biobiljetter till en film som Edge of Tomorrow. Så då får vi i stället bryta logiken och klistra på ett slut som inte riktigt går ihop.
Resan dit är dock härlig. Det är inte bara att specialeffekterna är perfekta - säkert CGI förstås men det syns inte. Det är inte bara att Tom Cruise visar att han trots allt fortfarande är en bra skådespelare, hur tokig han än har blivit. Det är inte bara att rymdvarelserna faktiskt, för en gångs skull, ser ut som något som skulle kunna ha evolverat på en annan planet. Det är inte bara den skruvade historien som, liksom all bra science fiction, leder oss till ställen vi inte hade kunnat nå utan den. Det är inte bara de roande birollerna från Brendan Gleeson och Bill Paxton. Och det är förstås inte bara all action, hur välgjord och varierande den än är. Men allt det här tillsammans skapar något sanslöst underhållande; jag sitter och ler hela vägen igenom.
Det hjälper att Tom Cruise spelar mot sin typ. Han brukar vara äckligt självsäkra typer med uppbackning, särskilt på åttiotalet (Top Gun, Cocktail, Color of Money, Days of Thunder...) men även senare. Nu verkar hans karaktär William Cage till att börja med vara just den typen, en reklamkille vars firma gick under när rymdvarelser invaderade Europa och obevekligt började sprida sig och som blev PR-kille för armén i stället, men så fort han får veta att han ska in i strid förvandlas han till en rädd fegis som inte drar sig för något för att slippa.
Genom handlingens skruvar ser vi honom förvandlas från smilfink och slempadda till darrande räddhare och sen till luttrad veteran, medan - och det här är det genialiska - världen runt honom förblir exakt likadan. Han finner kampvilja, han förlorar den, han finner den igen. Samtidigt som han är ny för alla andra.
Hur går detta till? Jo, Cage dör under sin första strid mot rymdvarelserna men vaknar genast upp, morgonen innan. Och så fortsätter det. Han dör, han vaknar, han dör, han vaknar, han dör, han vaknar, och varje gång är det morgonen innan striden. Vad har hänt? Hur kan han stoppa det? Och framför allt, vad kan han göra åt den massaker som väntar soldaterna när de invaderar det rymdvarelsehållna Frankrike?
De frågorna leder honom till legenden Rita Vrataski som vann slaget vid Verdun och därmed namnet The Angel of Verdun. Tillsammans börjar de leta svar och inleder en märkligt ensidig relation - han kommer närmare och närmare medan hon träffar honom på nytt varenda gång.
Det finns småsaker som är fel med Edge of Tomorrow, men de är just det: småsaker. Slutintrycket är ändå att jag önskar att alla actionfilmer var som den här. Kulregn, visst, explosioner, visst, men framför allt en anledning till kulregn och explosioner. Det är då det blir bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar