Det här är en sån film där man glömt hur den började när man väl kommer till slutet, och inte bara för att den byter karaktär och handling ett par gånger innan den kommer fram. Den börjar med två hackers, Nic (Brenton Thwaites) och Jonah (Beau Knapp), som kör sin kompis Haley (Olivia Cooke) till hennes nya skola i Kalifornien. På vägen passar de på att söka upp den mystiske Nomad som tagit sig in i MIT:s servrar och jävlats. Hans adress visar sig vara en förfallen stuga ute i ingenstans och så fort de kommer dit börjar märkliga saker hända.
Pang, så vaknar Nic i ett underjordiskt komplex styrt av doktor Damon (Laurence Fishburne), vars uppgift är att låta som Morpheus och vara så mystisk som möjligt. Ingen människa hade någonsin pratat som Damon gjort; hans repliker når Dan Brown-nivåer på tillskruvning för att lyckas väcka nyfikenhet. Vi har alltså lämnat roadtrip/kärlek/kompis-historien och gått in i en konspiratorisk science fiction-värld.
Det hade väl kunnat fungera, men The Signal envisas med att vrida till sig på helt meningslösa sätt. Verkligheten är plastisk och inte på ett sätt som fungerar utan på ett sätt som drar uppmärksamheten till att filmen försöker vara så konstig som möjligt. Man kan inte bara lasta besynnerligheter ovanpå varandra och hoppas på det bästa; om det är tomt under så får det i alla fall inte synas.
Sådan subtilitet existerar inte i närheten av The Signals manus. Den anstränger sig för att trycka ut ett TV-serie-avsnitt till långfilmslängd och låtsas som om luckorna som skapas inte finns. Och naturligtvis försummar den inte den sista vridningen med ett slut som bara är till för att se konstigt och djupt ut, utan att faktiskt säga något.
Pang, så vaknar Nic i ett underjordiskt komplex styrt av doktor Damon (Laurence Fishburne), vars uppgift är att låta som Morpheus och vara så mystisk som möjligt. Ingen människa hade någonsin pratat som Damon gjort; hans repliker når Dan Brown-nivåer på tillskruvning för att lyckas väcka nyfikenhet. Vi har alltså lämnat roadtrip/kärlek/kompis-historien och gått in i en konspiratorisk science fiction-värld.
Det hade väl kunnat fungera, men The Signal envisas med att vrida till sig på helt meningslösa sätt. Verkligheten är plastisk och inte på ett sätt som fungerar utan på ett sätt som drar uppmärksamheten till att filmen försöker vara så konstig som möjligt. Man kan inte bara lasta besynnerligheter ovanpå varandra och hoppas på det bästa; om det är tomt under så får det i alla fall inte synas.
Sådan subtilitet existerar inte i närheten av The Signals manus. Den anstränger sig för att trycka ut ett TV-serie-avsnitt till långfilmslängd och låtsas som om luckorna som skapas inte finns. Och naturligtvis försummar den inte den sista vridningen med ett slut som bara är till för att se konstigt och djupt ut, utan att faktiskt säga något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar