I sjuttiotalets Sydafrika lever Benjamin Du Toit (Donald Sutherland) ett idylliskt liv med fru (Janet Suzman), barn (Susannah Harker och Rowen Elmes) och barnbarn. Lärarjobben måste vara välavlönade för Benjamin - "mr Ben" - har ett stort fint hus och egen trädgårdsmästare, den svarte Gordon Ngubene (Winston Ntshona). Ben betalar för Gordons son Jonathans (Bekhithemba Mpofu) skolgång och är allmänt omtyckt.
Jonathan är en liten aktivist och är med om en stor politisk demonstration mot diskriminering i utbildningen. Demonstrationen är ickevåldsam tills den sydafrikanska polisen ingriper med tårgas och prickskytte. Jonathan är en av dem som grips och försvinner spårlöst in i polisens fönsterlösa rum.
Gordon börjar desperat leta efter sin son men en svart man har inga rättigheter i apartheids Sydafrika. Han ber Ben om hjälp och Ben gör vad han kan, men han verkar inte ha förstått hur illa det står till med hans land. När Jonathan dödförklaras och Gordon grips - och även han, sedermera, dör - engagerar Ben advokaten Ian McKenzie (Marlon Brando) i jakten på rättvisa. Han finner sig involverad i intriger tillsammans med journalisten Melanie Bruwer (Susan Sarandon) och aktivister som Julius (John Kani) i kampen mot överste Viljoen (Gerard Thoolen) och kapten Stolz (Jürgen Prochnow).
Det fascinerande med den här berättelsen är Bens resa. Apartheid var förstås en offentlig verklighet men Ben verkar ha behållit tron på sitt land som rättsstat, där det trots allt är lagen som gäller. När han nu befinner sig på den andra sidan och börjar kämpa mot överheten tvingas han långsamt inse att han trott på något som inte existerar.
Jag undrar hur nära verkligheten det här ligger. Kunde en välbärgad sydafrikansk vit man verkligen runt 1976 tro att Sydafrika var ett land där svarta kunde få rättvisa? I så fall blir naturligtvis berättelsen ännu starkare, och den får redan en bra skjuts av Sutherlands utmärkta spel - det här är en man som måste möta något mycket smärtsamt.
Brando verkar däremot helt ha lagt ner. Det sägs att han, varje gång han skulle jobba med en ny regissör, gjorde två versioner av den första scenen: en där han tog i allt vad han kunde, och en där han bara använde grundläggande teknik. Om regissören inte märkte någon skillnad så slappade han sig igenom resten av filmen. Om det stämmer så märkte Euzhan Palcy ingen skillnad.
Jonathan är en liten aktivist och är med om en stor politisk demonstration mot diskriminering i utbildningen. Demonstrationen är ickevåldsam tills den sydafrikanska polisen ingriper med tårgas och prickskytte. Jonathan är en av dem som grips och försvinner spårlöst in i polisens fönsterlösa rum.
Gordon börjar desperat leta efter sin son men en svart man har inga rättigheter i apartheids Sydafrika. Han ber Ben om hjälp och Ben gör vad han kan, men han verkar inte ha förstått hur illa det står till med hans land. När Jonathan dödförklaras och Gordon grips - och även han, sedermera, dör - engagerar Ben advokaten Ian McKenzie (Marlon Brando) i jakten på rättvisa. Han finner sig involverad i intriger tillsammans med journalisten Melanie Bruwer (Susan Sarandon) och aktivister som Julius (John Kani) i kampen mot överste Viljoen (Gerard Thoolen) och kapten Stolz (Jürgen Prochnow).
Det fascinerande med den här berättelsen är Bens resa. Apartheid var förstås en offentlig verklighet men Ben verkar ha behållit tron på sitt land som rättsstat, där det trots allt är lagen som gäller. När han nu befinner sig på den andra sidan och börjar kämpa mot överheten tvingas han långsamt inse att han trott på något som inte existerar.
Jag undrar hur nära verkligheten det här ligger. Kunde en välbärgad sydafrikansk vit man verkligen runt 1976 tro att Sydafrika var ett land där svarta kunde få rättvisa? I så fall blir naturligtvis berättelsen ännu starkare, och den får redan en bra skjuts av Sutherlands utmärkta spel - det här är en man som måste möta något mycket smärtsamt.
Brando verkar däremot helt ha lagt ner. Det sägs att han, varje gång han skulle jobba med en ny regissör, gjorde två versioner av den första scenen: en där han tog i allt vad han kunde, och en där han bara använde grundläggande teknik. Om regissören inte märkte någon skillnad så slappade han sig igenom resten av filmen. Om det stämmer så märkte Euzhan Palcy ingen skillnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar