Detta är en märklig film, sämre än summan av sina delar. Nästan varenda scen är fantastisk, omväxlande rolig, rörande och hisnande. Leonardo DiCaprio levererar en av sina bästa prestationer och säkert sin mest energiska. Tempot hålls uppe genom tre timmar och man sugs in i världen, energin, entusiasmen, galenskapen.
Men det håller inte ihop. Ibland verkar scenerna inte ha något med varandra att göra, och vissa borde ha strukits helt medan några som tycks ha klippts bort har kommit med. Missförstå mig inte, i det stora hela har varenda liten briljant bit sin funktion att fylla, men The Wolf of Wall Street struntar i sånt som dramaturgisk struktur och tydlig tråd. Ibland är det bara som om saker händer, helt enkelt. Vilket de gör, i verkligheten, och det här är ju en sann historia. Men det gör att jag dras ur upplevelsen.
Det som gör den så bra som den ändå blir är den konsekvent skicklige DiCaprio. Han spelar Jordan Belfort, en ung man som drömmer om rikedom. Han får in en fot på Wall Street och en första smak av det goda livet precis innan kraschen 1987 och finner sig därefter arbetslös. I desperation - och rådd av hustrun Teresa (Cristin Miloti) - söker han sig till ett litet skräpmäkleri där de handlar med femöresaktier men har 50% provision. Hans säljstil blir snabbt legendarisk.
Grannen Donnie (Jonah Hill) lägger märke till hans bil, frågar om hans lön, och söker genast jobb under honom. Det blir inspirationen som startar Stratton Oakmont, en ny mäklarfirma som inriktar sig på billiga aktier, hög provision och naturligtvis massiv profit. Jordan predikar hårdsäljandets evangelium och företaget blir en personkult runt honom.
Nu börjar festen. Från och med nu är det knarkande och knullande och inget annat som gäller. Jordan blir knarkfantast och kan orera om olika drogers underbara egenskaper - han älskar dem allihop. Han bedrar sin fru för en kvinna han tycker är vackrare (Margot Robbie), gifter sig med henne i stället och bedrar henne också. Hans svensexa är en enda lång orgie med strippor, horor och kokain. Virvelvinden är igång och kan inte stanna.
En historia som denna kan bara barka åt ett håll. Om Jordan Belfort inte hade fått problem med lagen hade han aldrig skrivit sin bok och det hade aldrig blivit någon film; då hade han bara fortsatt för alltid. Men naturligtvis finns det en FBI-agent (Kyle Chandler) som börjar nosa runt Jordan, och sen lutar det långsamt men stadigt utför.
På sätt och vis är det samma historia som regissören Scorsese redan gjort bättre i Goodfellas, uppblandad med sanslösa knarkscener när karaktärerna tar oerhörda mängder av precis vad fan som helst. Alltihop är bra, men det hör inte ihop med vartannat. DiCaprio är fantastisk, Scorsese är fantastisk, världen som presenteras är en hallucinatorisk nöjespark, och de hysteriska scenerna inne på Stratton Oakmont är några av de mest energiska och medryckande jag sett, men filmen rör mig bara i hjärnan och till slut bryr jag mig faktiskt inte särskilt mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar