När Lost Horizon först släpptes var den 132 minuter lång, men några korta år senare var det dags för USA att gå i krig och filmens pacifistiska, antinationalistiska budskap var inte inne längre. 25 minuter klipptes bort inför släppet 1942 och när originalet plockades upp ur arkivet långt senare hade det ruttnat sönder. 1973 startade ett projekt för att sätta ihop den mest fullständiga versionen som gick att hitta, och resultatet blev en film med komplett ljudspår men sju minuter saknad film, som ersattes med stillbilder. Det är den versionen jag har sett.
Det är inte svårt att se vad de amerikanska censorerna hade emot Lost Horizons originalversion. Redan under de första minuterna visar Robert Conway (Ronald Colman), Englands blivande utrikesminister, prov på en remarkabelt progressiv inställning. Han har just hjälpt till att rädda nittio vita undan ett plötsligt kinesiskt krig och frågar om pressen kommer att nämna de tiotusen kineser de lämnade kvar. "Of course not. They don't count", säger han bittert.
Sedan ger han oss ett pricksäkert satiriskt tal om krig och nationspolitik. Och om hur svårt det är att ändra på. Hans bror George (John Howard) verkar inte alls förstå och blir snarare orolig, men Robert lugnar honom. Bröderna och de andra passagerarna ombord på planet - paleontologen Alexander Lovett (Edward Everett Horton), den jovialiske Henry Barnard (Thomas Mitchell) och den lungsjuka, döende amerikanskan Gloria Stone (Isabel Jewell) - går och lägger sig.
Nästa morgon upptäcker de att det är en främling bakom spakarna och de är på väg åt fel håll. Det slutar med att planet kraschlandar i Himalaya, där ett gäng vandrande munkar leder dem till lamaklostret Shangri-La. Det ligger i en dold och lummig dal, skyddad från elementen av väldiga berg och styrs till synes av den gåtfulle Chang (H.B. Warner).
Utopier är sällsynta både på film och i böcker. Orsaken är enkel: de är tråkiga. I utopier finns inga konflikter och utan konflikter finns ingen drama. Lost Horizon löser det problemet på ett smidigt sätt, även om en spricka dyker upp mot slutet. Men större delen av tiden lär vi känna detta underbara samhälle, vad hela världen borde vara.
I Shangri-La lever människorna länge och lyckliga. Munkarna styr med någorlunda strikthet och blir någorlunda åtlydda. Brott finns inte - när det finns tillräckligt av allt, varför skulle någon bli brottsling? Lost Horizon klipptes ännu hårdare på femtiotalet då den ansågs propagera för kommunism, och det kan väl sägas att den gör. Men ett slags kommunism som jag inte kan se någon ha ett jota emot. Shangri-La skildrar trovärdigt vad som händer när alla följer en enkel regel: var snäll.
Lost Horizon är en nästan åttio år gammal film, så naturligtvis följer den inte våra moderna uppfattningar perfekt. Genusmässigt är den enormt föråldrad, och trots dess antirasistiska och antinationalistiska ton så är alla huvudpersonerna vita och bifigurerna asiater. Chang spelas av en britt. Det problemet har vi i och för sig fortfarande kvar, än i dag. Men för sin tid är det en remarkabel skildring av tankar som i dag är nästan lika provokativa som de var då. Varför måste vi kriga, stjäla och mörda - egentligen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar