Det här är en av de bättre "found footage"/fejkdokumentär-filmerna, men det säger inte så mycket för det är inte många av dem som är bra. Cloverfield har i alla fall en hyggligt tät stämning ibland och en snygg design på sitt monster; det är synd att man får se så lite av det.
Och den lider förstås - till och med mer än de flesta - av att den måste låtsas vara filmad av en av karaktärerna, i situationer som hade fått vilken dokumentationsfetischist som helst att kasta kameran och springa för livet. Det är vad du och jag hade gjort, det är vad alla hade gjort. Men filmens centrala koncept bygger på att nåt pucko bara fortsätter filma och att kamera och film naturligtvis överlever allt elände som de utsätts för. Vi vet inte exakt vad det är som avslutar det hela, men då det förvandlar Central Park till ett område "formerly known as Central Park" så kan det inte ha varit kyrkkaffe med vetelängd.
Filmaren är till att börja med Rob (Michael Stahl-David) som vaknar i sängen med Beth (Odette Yustman) efter deras första sexnatt tillsammans. Rob är på väg att flytta till Japan och det är dags för avskedsfest som naturligtvis ska dokumenteras av kompisen Hud (T. J. Miller). Beth lämnar festen och kort efteråt blir det en liten jordbävning följd av strömavbrott. När gänget får se frihetsgudinnans huvud fara förbi inser de att det inte är någon vanlig jordbävning, och kort efteråt får de en glimt av ett gigantiskt monster i full färd med att demontera Manhattan.
De ger sig av för att rädda Beth vilket är en ordentlig promenad genom en kaotisk stad och vissa av dem stryker med på vägen. Det stora monstret är bara ett av många; de andra är små parasiter som dyker upp när de vill och börjar bitas. Vi vet redan hur det kommer att sluta, och det är inte svårt att peka ut vilka som dör sist. Du kan förmodligen göra det själv.
Cloverfields stora fördel är monstret, som används alldeles för sparsamt. Det är förstås bra att dölja det till att börja med, att ge oss glimtar och avslöja det bit för bit, men sen vill vi ha det mitt i bild och en god stund. Det är ett snyggt, originellt monster, ett som hade förtjänat ett bättre öde. Jag ska erkänna att jag inte förstod designkonceptet medan jag såg filmen men när jag läst om det i efterhand - monstret är tänkt att vara ett skräckslaget spädbarn som letar efter sin mamma - passar det perfekt in. Tänk om filmskaparna hade skippat "found footage"-låtsandet och bara gjort en stämningsfull skräckfilm; då hade det här monstret sällat sig till de mest minnesvärda.
Men det var i alla fall ingen som trodde att Cloverfield var på riktigt. Med tanke på vad folk trodde om The Blair Witch Project och Paranormal Activity hade jag fan inte blivit förvånad. Möjligen rädd.
Och den lider förstås - till och med mer än de flesta - av att den måste låtsas vara filmad av en av karaktärerna, i situationer som hade fått vilken dokumentationsfetischist som helst att kasta kameran och springa för livet. Det är vad du och jag hade gjort, det är vad alla hade gjort. Men filmens centrala koncept bygger på att nåt pucko bara fortsätter filma och att kamera och film naturligtvis överlever allt elände som de utsätts för. Vi vet inte exakt vad det är som avslutar det hela, men då det förvandlar Central Park till ett område "formerly known as Central Park" så kan det inte ha varit kyrkkaffe med vetelängd.
Filmaren är till att börja med Rob (Michael Stahl-David) som vaknar i sängen med Beth (Odette Yustman) efter deras första sexnatt tillsammans. Rob är på väg att flytta till Japan och det är dags för avskedsfest som naturligtvis ska dokumenteras av kompisen Hud (T. J. Miller). Beth lämnar festen och kort efteråt blir det en liten jordbävning följd av strömavbrott. När gänget får se frihetsgudinnans huvud fara förbi inser de att det inte är någon vanlig jordbävning, och kort efteråt får de en glimt av ett gigantiskt monster i full färd med att demontera Manhattan.
De ger sig av för att rädda Beth vilket är en ordentlig promenad genom en kaotisk stad och vissa av dem stryker med på vägen. Det stora monstret är bara ett av många; de andra är små parasiter som dyker upp när de vill och börjar bitas. Vi vet redan hur det kommer att sluta, och det är inte svårt att peka ut vilka som dör sist. Du kan förmodligen göra det själv.
Cloverfields stora fördel är monstret, som används alldeles för sparsamt. Det är förstås bra att dölja det till att börja med, att ge oss glimtar och avslöja det bit för bit, men sen vill vi ha det mitt i bild och en god stund. Det är ett snyggt, originellt monster, ett som hade förtjänat ett bättre öde. Jag ska erkänna att jag inte förstod designkonceptet medan jag såg filmen men när jag läst om det i efterhand - monstret är tänkt att vara ett skräckslaget spädbarn som letar efter sin mamma - passar det perfekt in. Tänk om filmskaparna hade skippat "found footage"-låtsandet och bara gjort en stämningsfull skräckfilm; då hade det här monstret sällat sig till de mest minnesvärda.
Men det var i alla fall ingen som trodde att Cloverfield var på riktigt. Med tanke på vad folk trodde om The Blair Witch Project och Paranormal Activity hade jag fan inte blivit förvånad. Möjligen rädd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar