Hit and Run (2012) - 6/6

Ibland ser jag ännu en formulaisk urtråkig actionkomedi och förtvivlar, men sen dyker det alltid upp en film som Hit and Run och tänder hoppet på nytt. Ja, det går fortfarande att göra riktigt bra saker i den här genren. Det går att vara actionfylld och rolig utan att vara korkad. Det går att skapa vansinnescharmiga, intagande historier även om man inte siktar på att vara filmkonstens Shakespeare.

Det här är Dax Shepards projekt. Det är hans idé, hans manus, hans bilar, hans kompisar som är med, och de två huvudrollerna spelas av honom och hans dåvarande flickvän, numera fru. Alldeles för många personliga projekt slutar som antingen krossade drömmar eller smörja, men här är en idé som förts hela vägen fram till briljans. Det är bara ytterst märkligt att han efter alla dessa framgångar valde att handikappa den med en tråkig, lättglömd och missvisande titel.

Jag menar, vad väntar du dig av en film som heter Hit and Run? Att den börjar med en scen där en polis bil börjar rulla när han gått ur den och han försöker stoppa den genom att skjuta den? Att en av karaktärerna har en doktorsgrad i ickevåldsam konfliktlösning? Att den första biljakten inleds med slowmotionkyssar och Pure Imagination? Nä, inte jag heller.

Men det är vad vi finner här. Ovan nämnda doktor är Annie (Kristen Bell), som skapade sitt eget ämne och därför har lite svårt att hitta jobb. Hon arbetar på ett litet college i en liten stad mitt i ingenstans och drömmer om att göra något bättre. Hon får chansen när hennes chef (Kristin Chenoweth) berättar att University of California tänker börja med en kurs i ickevåldsam konfliktlösning och är intresserade av Annie.

Det är bara ett problem: Annies pojkvän Charlie Bronson (Shepard). Han lever under vittnesskydd och om det finns ett ställe i världen han inte kan åka till så är det Los Angeles. Hon säger att hon ska strunta i jobbet, men Charlie säger nej, det kan han inte leva med. Han återvänder till Los Angeles för hennes skull. In i bilen, vi ska vara i LA på onsdag 16.00 vad som än händer.

Det händer förstås rätt mycket. Randy Anderson (Tom Arnold) är Charlies poliskontakt och kan inte låta honom åka. Gil Rathbinn (Michael Rosenbaum) är Annies skithög till expojkvän och litar inte på Charlie. Han rotar i Charlies förflutna och upptäcker det inte ens Annie vet: Charlie bevittnade inte bara ett bankrån som slutade med mord; han deltog i det. Rånarna och mördaren var hans kompisar.

Gil letar reda på Charlies gamla kumpaner och följer sedan efter paret i bil, och därmed är det igång med biljakter, eldstrider, poliser, brottslingar, fel hotellrum, handgemäng, och gamla kompisar som träffas på nytt.

Och detta är det fantastiska: alla bitarna är lika bra. Under actionscenerna längtar man inte efter mer drama, under diskussionerna mellan Charlie och Annie längtar man inte efter mer action. Hit and Run är en film med nästan perfekt balans, och framför allt skapar den intresse genom att innehålla riktiga karaktärer i stället för pappfigurer.

Visst, Charlie och hans gamla kompisar Alex (Bradley Cooper), Alan (Ryan Hansen) och Neve (Joy Bryant) hatar varandra nu, men de var goda vänner en gång i tiden och det är inte dött än. De är jävligt arga på varandra, men det är just för att vänskapen dog. Alla känner sig svikna och alla kan prata för sin sak. Den bästa scenen i filmen - i hård konkurrens - är den där Alex till slut kommer igenom Charlies barriärer och släpper en bomb.

Hit and Run är så mycket bättre än den borde vara. Den innehåller egentligen inget nytt, i alla fall inget som borde vara viktigt, den tar bara en massa gammalt och gör det förbannat bra. Och slänger på ett körsbär eller två. Och skapar härlig underhållning. Det går bara inte att tycka illa om en film som avbryter en biljakt för att den jagade ska säga till den jagande:

"Will you please be a little more careful? It really worries me when I look behind me and see your van is airborne."