Späckhuggare är enorma, intelligenta, aggressiva köttätare som härskar i toppen på näringskedjan. Och vi människor stänger in dem i bassänger och tränar dem att uppträda framför publik. Ibland undrar jag hur vi har klarat oss så här länge.
Späckhuggarhanen Tilikum är en av de största späckhuggarna i fångenskap, en riktig jätte och dessutom en mycket produktiv avelshanne. Han är dessutom ansvarig för tre människors död - två tränare och en man som höll sig gömd på SeaWorld för att vara kvar efter stängningsdags.
Blackfish förklarar de här händelserna med det sjuka i att spärra in en gigantisk varelse i en litet utrymme i flera årtionden. SeaWorld har naturligtvis en annan syn på det - och bidrar mycket till forskning och arbete med vilda havsdjur; det är inget ondskans imperium vi pratar om. Det är ändå svårt att se filmen och stå på deras sida.
Det hjälper att Blackfish är en välgjord film som aldrig ger intryck av att försöka manipulera, även om det naturligtvis är precis vad den gör. Det gör alla dokumentärer, mer eller mindre. Men Blackfish låter SeaWorld uttala sig och driver sin syn utan att bli överdriven.
Jag vet inte vem som har rätt i sak, hur mycket av det som sägs i Blackfish som stämmer och hur mycket som kan diskuteras. Men spelar det egentligen någon roll? Behöver vi egentligen en film för att berätta för oss att smarta sociala djur som behandlas som förslavade fångar år ut och år in inte kommer att må bra?
Det är trots allt Blackfishs poäng, och då är detaljerna inte så viktiga längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar