Vissa filmer fortsätter för länge - A.I. är ett toppenexempel men knappast ensam. De når sitt naturliga slut, ett perfekt ställe att rulla eftertexterna, och sen fortsätter de och allt går fel. Source Code verkar först ha målat in sig i ett hörn och skapat en historia som inte går att avsluta på ett bra sätt, men sen hittar den ändå en riktigt vacker utväg, men sen kan den inte hålla sig utan måste köra vidare och lämna oss med en hel säck frågor vi aldrig kommer att få svar på.
Innan dess är den dock riktigt underhållande. Den börjar direkt förvirrande när stridspiloten Colter Stevens (Jake Gyllenhaal) vaknar ombord på ett tåg utan minne hur han har hamnat där eller vem kvinnan mittemot - som uppenbarligen känner honom men kallar honom Sean - är. Han försöker pussla ihop vad som hänt när tåget plötsligt exploderar och han i stället befinner sig i en besynnerlig kapsel där en kapten Goodwin (Vera Farmiga) försöker prata med honom.
Det visar sig att tåget var målet för en terroristattack, och terroristen har en större operation på gång. Genom en briljant teknik - som förklaras på ett smart, intrikat och faktiskt någorlunda plausibelt sätt - kan Stevens föras tillbaka till en tidpunkt åtta minuter före explosionen och placeras i kroppen på ett av offren, om och om igen. Nu är hans jobb att hitta terroristen så att det större dådet kan stoppas.
Gyllenhaal har alltid varit bra på att porträttera desperation och den talangen ges gott om utrymme här. Miljön på tåget är för honom minst lika verklig som verkligheten och han blir besatt av möjligheten att rädda passagerarna ombord trots att Goodwin förklarar för honom att det är helt meningslöst - de finns inte ens, de är bara bilder av människor som redan är döda. Det sista han minns är stridstjänst i Afghanistan - vad har hänt med honom? Vet hans pappa om att han är tillbaka?
Det sliter på Stevens, både att "dö" om och om igen, att stressa sig igenom de åtta minuter han har, och att bit för bit inse vilken situation han faktiskt befinner sig i. Ju mer vi och han får veta, desto mer börjar vi undra hur den här filmen ska lyckas sluta utan att vara mörkare än ett kvinnoöde i en von Trier-film. Men Source Code verkar kunna ta sig ur det och ge oss ett riktigt fint slut.
Om den bara hade haft modet att sluta där. Alla hade inte gillat det, men det hade varit djärvt, och det hade varit ärligt, och det hade varit bättre än det slut vi får, som känns påklistrat och onödigt och ställer så många frågor att jag slutar tänka på det filmen handlade om och i stället tänker på vad i helsike som händer nu.
Innan dess är den dock riktigt underhållande. Den börjar direkt förvirrande när stridspiloten Colter Stevens (Jake Gyllenhaal) vaknar ombord på ett tåg utan minne hur han har hamnat där eller vem kvinnan mittemot - som uppenbarligen känner honom men kallar honom Sean - är. Han försöker pussla ihop vad som hänt när tåget plötsligt exploderar och han i stället befinner sig i en besynnerlig kapsel där en kapten Goodwin (Vera Farmiga) försöker prata med honom.
Det visar sig att tåget var målet för en terroristattack, och terroristen har en större operation på gång. Genom en briljant teknik - som förklaras på ett smart, intrikat och faktiskt någorlunda plausibelt sätt - kan Stevens föras tillbaka till en tidpunkt åtta minuter före explosionen och placeras i kroppen på ett av offren, om och om igen. Nu är hans jobb att hitta terroristen så att det större dådet kan stoppas.
Gyllenhaal har alltid varit bra på att porträttera desperation och den talangen ges gott om utrymme här. Miljön på tåget är för honom minst lika verklig som verkligheten och han blir besatt av möjligheten att rädda passagerarna ombord trots att Goodwin förklarar för honom att det är helt meningslöst - de finns inte ens, de är bara bilder av människor som redan är döda. Det sista han minns är stridstjänst i Afghanistan - vad har hänt med honom? Vet hans pappa om att han är tillbaka?
Det sliter på Stevens, både att "dö" om och om igen, att stressa sig igenom de åtta minuter han har, och att bit för bit inse vilken situation han faktiskt befinner sig i. Ju mer vi och han får veta, desto mer börjar vi undra hur den här filmen ska lyckas sluta utan att vara mörkare än ett kvinnoöde i en von Trier-film. Men Source Code verkar kunna ta sig ur det och ge oss ett riktigt fint slut.
Om den bara hade haft modet att sluta där. Alla hade inte gillat det, men det hade varit djärvt, och det hade varit ärligt, och det hade varit bättre än det slut vi får, som känns påklistrat och onödigt och ställer så många frågor att jag slutar tänka på det filmen handlade om och i stället tänker på vad i helsike som händer nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar