En gång på nittiotalet stod jag i en videobutik (till mina framtida barn: fråga mig vad en "videobutik" var för något) medan ett äldre par letade efter något lättsmält att se, och en av dem hittade en med Goldie Havn. Det är inte en felstavning, förresten, han uttalade det "Hav-n". Goldies närvaro clinchade det hela och de gick hem med något som förmodligen började med "Tjejen som...".
De hade väl sett många filmer med Goldie Hawn, de tyckte om henne, och de kunde lita på att hon levererade ungefär vad de väntade sig. De blev säkert inte missnöjda. Det finns helt enkelt ett utrymme i marknaden för pålitliga leverantörer av okej-men-aldrig-fantastiska filmer inom genren hjärnbomull.
Samma fenomen står bakom filmer som Eddie. Därmed inte sagt att Whoopi Goldberg aldrig skapar något bra - jag tänker spontant på Girl, Interrupted - men de bra sakerna försvinner i floden av oförargliga komedier som bara fungerar för äldre par som vill slippa tänka.
Eddie är skapt helt enligt lämplig formel och fungerar bara så pass bra som den gör därför att Whoopi Goldberg vid det här laget hade rätt mycket rutin på att producera samma film om och om igen. Om jag säger att den handlar om ett (kvinnligt) basketfan som får bli sitt favoritlags coach, hur stora delar av handlingen skulle du redan kunna kreta ner? Förmodligen skulle du inte missa mycket.
Den här skruvningen händer när Edwina "Eddie" Franklin (Goldberg) från sin plats uppe vid taket sitter och ser en match med New York Knicks och skriker förolämpningar mot coachen (Dennis Farina). I halvtid vinner hon rätten att vara med och coacha under andra halvlek, och hennes popularitet är sån att lagets ägare (Frank Langella) utser henne till coach.
Och därifrån är det, med inledande problem och misstro, spelare som ogillar henne och hennes egen bristande erfarenhet, innan hon får ordning på saker och ting och vi får en sista showdown där motståndarlaget naturligtvis leds av samma coach som Eddie ersatte. Det är filmernas havregrynsgröt, som inte gör någon arg men knappast någon glad heller.
De hade väl sett många filmer med Goldie Hawn, de tyckte om henne, och de kunde lita på att hon levererade ungefär vad de väntade sig. De blev säkert inte missnöjda. Det finns helt enkelt ett utrymme i marknaden för pålitliga leverantörer av okej-men-aldrig-fantastiska filmer inom genren hjärnbomull.
Samma fenomen står bakom filmer som Eddie. Därmed inte sagt att Whoopi Goldberg aldrig skapar något bra - jag tänker spontant på Girl, Interrupted - men de bra sakerna försvinner i floden av oförargliga komedier som bara fungerar för äldre par som vill slippa tänka.
Eddie är skapt helt enligt lämplig formel och fungerar bara så pass bra som den gör därför att Whoopi Goldberg vid det här laget hade rätt mycket rutin på att producera samma film om och om igen. Om jag säger att den handlar om ett (kvinnligt) basketfan som får bli sitt favoritlags coach, hur stora delar av handlingen skulle du redan kunna kreta ner? Förmodligen skulle du inte missa mycket.
Den här skruvningen händer när Edwina "Eddie" Franklin (Goldberg) från sin plats uppe vid taket sitter och ser en match med New York Knicks och skriker förolämpningar mot coachen (Dennis Farina). I halvtid vinner hon rätten att vara med och coacha under andra halvlek, och hennes popularitet är sån att lagets ägare (Frank Langella) utser henne till coach.
Och därifrån är det, med inledande problem och misstro, spelare som ogillar henne och hennes egen bristande erfarenhet, innan hon får ordning på saker och ting och vi får en sista showdown där motståndarlaget naturligtvis leds av samma coach som Eddie ersatte. Det är filmernas havregrynsgröt, som inte gör någon arg men knappast någon glad heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar