Fyra människor i skyddsdräkter rör sig genom något som tydligen är en postapokalyptisk värld. Mörker, sönderrasade byggnader, en fallen civilisation. Men så står det "48 timmar tidigare" och plötsligt är allt fint... men strax står det "84 timmar till förintelse". Vad är det som pågår?
Det som pågår är att fantastiska vetenskapliga genombrott lett till ren, billig energi som försörjer nästan hela Europa. Hur gick detta till, undrar du. Jo, med partikelacceleratorer. Inte för att de producerar energi - tvärtom sväljer de en hel del. Men så funkar det i Annihilation Earth.
Jag har väl sällan sett en film där korrekt vetenskaplig terminologi används så hysteriskt inkorrekt. I verkligheten är Higgsfältet något som - tror vi - finns överallt runt oss och gör att världen som den existerar kan fungera. I den här filmen dyker ett Higgsfält upp på en viss plats och hotar världen. Och det är bara början.
De ansvariga för mycket av struntpratet - och även för partikelacceleratorenergin - är David Wyndham (Luke Goss) och Raja Bashir (Colin Salmon). Deras uppfinning ska nu spridas till hela världen och de är på ett toppmöte för den sakens skull. Närvarande är högdjur från alla världens hörn - utom Mellanöstern, av knepiga politiska och ekonomiska skäl - och Davids och Rajs chef Paxton (Marina Sirtis). De vill göra gott, hon vill tjäna pengar.
Ett gäng arabiska terrorister (knappt stereotypt) blir sneda över det hela och lyckas pinsamt lätt ta sig in i den ena acceleratorbyggnaden och spränga den. 30 miljoner människor dör i en explosion som har sitt centrum i Orleans och når till Paris, sisådär tretton mil bort, men lämnar små stugor stående. Smartare än så här kan inte en film vara.
Naturligtvis har man inte förbättrat filmen genom att hitta vettiga skådespelare; de här människorna uttalar sina repliker robotaktigt och producerar minspel som om de lärt sig mänskliga uttryck genom dokumentärfilmer. Och hela tiden tickar klockan ner mot total förintelse, för varför ska man ha en gnutta spänning eller ett slut som är något annat än total förstörelse? Jag har ingen aning.
Det som pågår är att fantastiska vetenskapliga genombrott lett till ren, billig energi som försörjer nästan hela Europa. Hur gick detta till, undrar du. Jo, med partikelacceleratorer. Inte för att de producerar energi - tvärtom sväljer de en hel del. Men så funkar det i Annihilation Earth.
Jag har väl sällan sett en film där korrekt vetenskaplig terminologi används så hysteriskt inkorrekt. I verkligheten är Higgsfältet något som - tror vi - finns överallt runt oss och gör att världen som den existerar kan fungera. I den här filmen dyker ett Higgsfält upp på en viss plats och hotar världen. Och det är bara början.
De ansvariga för mycket av struntpratet - och även för partikelacceleratorenergin - är David Wyndham (Luke Goss) och Raja Bashir (Colin Salmon). Deras uppfinning ska nu spridas till hela världen och de är på ett toppmöte för den sakens skull. Närvarande är högdjur från alla världens hörn - utom Mellanöstern, av knepiga politiska och ekonomiska skäl - och Davids och Rajs chef Paxton (Marina Sirtis). De vill göra gott, hon vill tjäna pengar.
Ett gäng arabiska terrorister (knappt stereotypt) blir sneda över det hela och lyckas pinsamt lätt ta sig in i den ena acceleratorbyggnaden och spränga den. 30 miljoner människor dör i en explosion som har sitt centrum i Orleans och når till Paris, sisådär tretton mil bort, men lämnar små stugor stående. Smartare än så här kan inte en film vara.
Naturligtvis har man inte förbättrat filmen genom att hitta vettiga skådespelare; de här människorna uttalar sina repliker robotaktigt och producerar minspel som om de lärt sig mänskliga uttryck genom dokumentärfilmer. Och hela tiden tickar klockan ner mot total förintelse, för varför ska man ha en gnutta spänning eller ett slut som är något annat än total förstörelse? Jag har ingen aning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar