Jag ska erkänna direkt: jag har riktigt svårt för Owen Wilson, och det förstör den här filmen för mig. Den enda gången jag har sett honom fungera riktigt bra är i Zoolander, och då är det för att han spelar en karaktär som ska bete sig så som Wilsons karaktärer alltid beter sig: som om deras hjärnor går i en annan hastighet än resten av dem. Och resten av världen.
Alltid annars irriterar han mig. Det finns många - framför allt många som vet mer än jag - som hyllar honom och hans antiteknik, där han aldrig ger intryck av att agera. Det brukar vara en god egenskap, men mig ger han intrycket att han inte agerar därför att han inte kan. Han bara hasplar ur sig sina repliker i ojämn fart och beter sig likadant oavsett vem han ska föreställa.
I Midnight in Paris är han inte den ende som stör mig. Rachel McAdams, som jag brukar tycka om, är här direkt frånstötande som Wilsons karaktärs flickvän, och hennes föräldrar och deras vänner filar också på mina nerver. Visst, jag förstår att det är meningen att vi ska tycka illa om dem, men det vore trevligt om det inte vore så obehagligt att se varenda scen de är med i, särskilt när ärkefjanten Paul (Michael Sheen) knallar runt och snackar strunt.
Det är skarp kontrast mellan dem och en helt annan grupp karaktärer, där i stället alla är riktigt bra. Wilsons Gil Pender hamnar i en besynnerlig situation när en antik bil dyker upp vid midnatt och för iväg honom till tjugotalet, där han får träffa Scott och Zelda Fitzgerald (Tom Hiddleston och Alison Pill), Ernest Hemingway (Corey Stoll), Gertrude Stein (Kathy Bates), Pablo Picasso (Marcial Di Fonzo Bo), Salvador Dalí (Adrien Brody)... listan fortsätter. De är Gil Penders hjältar och idoler, och de är intagande karaktärer allihop.
Det gör Midnight in Paris till en jobbig film att se. Scenerna som utspelar sig i nutiden är taggiga och obehagliga, scenerna på tjugotalet är härliga bortsett från Wilsons ständiga närvaro. Han är huvudpersonen men den jag bryr mig minst om. Hela hans jobb går ut på att få en uppenbarelse som förutspåtts så noggrant att den vore klumpigt övertydlig även om han inte fick en monolog vars enda syfte är att hamra in poängen i publikens huvuden. Subtilitet existerar inte i närheten av Midnight in Paris, och det blir den sista spiken i kistan för en film som har så mycket bra men ändå inte lyckas bli bra själv.
Alltid annars irriterar han mig. Det finns många - framför allt många som vet mer än jag - som hyllar honom och hans antiteknik, där han aldrig ger intryck av att agera. Det brukar vara en god egenskap, men mig ger han intrycket att han inte agerar därför att han inte kan. Han bara hasplar ur sig sina repliker i ojämn fart och beter sig likadant oavsett vem han ska föreställa.
I Midnight in Paris är han inte den ende som stör mig. Rachel McAdams, som jag brukar tycka om, är här direkt frånstötande som Wilsons karaktärs flickvän, och hennes föräldrar och deras vänner filar också på mina nerver. Visst, jag förstår att det är meningen att vi ska tycka illa om dem, men det vore trevligt om det inte vore så obehagligt att se varenda scen de är med i, särskilt när ärkefjanten Paul (Michael Sheen) knallar runt och snackar strunt.
Det är skarp kontrast mellan dem och en helt annan grupp karaktärer, där i stället alla är riktigt bra. Wilsons Gil Pender hamnar i en besynnerlig situation när en antik bil dyker upp vid midnatt och för iväg honom till tjugotalet, där han får träffa Scott och Zelda Fitzgerald (Tom Hiddleston och Alison Pill), Ernest Hemingway (Corey Stoll), Gertrude Stein (Kathy Bates), Pablo Picasso (Marcial Di Fonzo Bo), Salvador Dalí (Adrien Brody)... listan fortsätter. De är Gil Penders hjältar och idoler, och de är intagande karaktärer allihop.
Det gör Midnight in Paris till en jobbig film att se. Scenerna som utspelar sig i nutiden är taggiga och obehagliga, scenerna på tjugotalet är härliga bortsett från Wilsons ständiga närvaro. Han är huvudpersonen men den jag bryr mig minst om. Hela hans jobb går ut på att få en uppenbarelse som förutspåtts så noggrant att den vore klumpigt övertydlig även om han inte fick en monolog vars enda syfte är att hamra in poängen i publikens huvuden. Subtilitet existerar inte i närheten av Midnight in Paris, och det blir den sista spiken i kistan för en film som har så mycket bra men ändå inte lyckas bli bra själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar