Om en Kafka-bok är en mardröm så är en Gilliam-film en hallucination, om än en hallucination som verkar ha en nästan nåbar logik bakom sig. The Zero Theorem ger aldrig intrycket av att vara en slumpmässig samling besynnerliga bilder, även om det kanske är just det den är. Det mesta av den förblir ett mysterium för mig, men jag tyckte om varenda sekund.
Dess kärna är ett porträtt av en märklig man, Qohen Leth (Christoph Waltz). Han bor i en brandskadad kyrka, äter bara mat som inte smakar något, talar om sig själv i plural och väntar med desperation på ett mystiskt telefonsamtal. Han lever i en värld som ser ut som en krock mellan ett storstadsghetto och en Timbro-dröm, där reklamfilmer följer med fotgängare längs trottoaren men väggarna är nerklottrade och papperskorgarna överfulla.
Qohen arbetar på storföretaget Mancom där han gör något svårbeskrivligt och odefinierat - "crunching entities". Han hatar jobbet och helst av allt vill han jobba hemifrån, framför allt för att inte missa sitt telefonsamtal. Hans närmaste chef Joby (David Thewlis) säger att han ska försöka fixa det med Management (Matt Damon), den gåtfulle högste chefen.
På en fest får Qohen träffa Management, som ger honom ett särskilt uppdrag: han ska försöka bevisa nollteoremet. Många har försökt före honom och det är till 93% klart. Vad nollteoremet är och varför Management bryr sig om det är än så länge oklart.
Detta är bakgrunden, men det fantastiska är hur filmen ser ut. Qohens hem kombinerar museiliknande miljö med absurd teknik, hans promenadväg till jobbet påverkar mig på samma sätt som Blade Runner gjorde första gången jag såg den, företaget där han arbetar är en surrealistisk kavalkad av obegriplig teknologi, och allt omvärvs av en genomträngande känsla av paranoid hopplöshet.
Till detta tillkommer skådespelarprestationerna. Christoph Waltz lär väl aldrig överträffa sin roll i Inglourious Basterds men han närmar sig med sin tolkning av den stackars Qohen Leth. Nykomlingen Lucas Hedges spelar teknikwunderkindet Bob med pricksäker tonårsnihilism. Mélanie Thierry ger liv åt Bainsley, som dyker upp i Qohens liv och försöker vända det... men när hon lyckas visar det sig att han har fattat allting fel. David Thewlis gör en radikalt annorlunda karaktär i Joby, människan som frejdigt accepterar allt som de andra gör revolt mot.
Och så har vi Matt Damon som har få scener och få repliker men som i dem pressar in det bästa jag sett från honom. Hans bitar på den hallucinatoriska maskeradfesten är underbara; jag ville bara se mer av honom och hoppades på att Management skulle dyka upp igen. När han väl gör det är det med repliker och en situation som är svåra att göra lika bra och vi hittar aldrig tillbaka till den charmiga genialiteten vi såg tidigare.
Jag har kallat The Zero Theorem för en komedi, men det är bara för att jag skrattade medan jag såg den. Det gör man, ibland. Tagen i sin helhet är den så långt ifrån en komedi som man kan komma, och det spelar egentligen ingen roll hur man tolkar den och dess slut - det finns ingen ljus tolkning av det här. Men det är en fantastisk film, visuellt sprakande, enormt välspelad och bra på att framkalla den där gnagande känslan av att man sett en liten skärva av något större, något som man förmodligen aldrig kommer att förstå i sin helhet. Qohen hade sitt svar.
Dess kärna är ett porträtt av en märklig man, Qohen Leth (Christoph Waltz). Han bor i en brandskadad kyrka, äter bara mat som inte smakar något, talar om sig själv i plural och väntar med desperation på ett mystiskt telefonsamtal. Han lever i en värld som ser ut som en krock mellan ett storstadsghetto och en Timbro-dröm, där reklamfilmer följer med fotgängare längs trottoaren men väggarna är nerklottrade och papperskorgarna överfulla.
Qohen arbetar på storföretaget Mancom där han gör något svårbeskrivligt och odefinierat - "crunching entities". Han hatar jobbet och helst av allt vill han jobba hemifrån, framför allt för att inte missa sitt telefonsamtal. Hans närmaste chef Joby (David Thewlis) säger att han ska försöka fixa det med Management (Matt Damon), den gåtfulle högste chefen.
På en fest får Qohen träffa Management, som ger honom ett särskilt uppdrag: han ska försöka bevisa nollteoremet. Många har försökt före honom och det är till 93% klart. Vad nollteoremet är och varför Management bryr sig om det är än så länge oklart.
Detta är bakgrunden, men det fantastiska är hur filmen ser ut. Qohens hem kombinerar museiliknande miljö med absurd teknik, hans promenadväg till jobbet påverkar mig på samma sätt som Blade Runner gjorde första gången jag såg den, företaget där han arbetar är en surrealistisk kavalkad av obegriplig teknologi, och allt omvärvs av en genomträngande känsla av paranoid hopplöshet.
Till detta tillkommer skådespelarprestationerna. Christoph Waltz lär väl aldrig överträffa sin roll i Inglourious Basterds men han närmar sig med sin tolkning av den stackars Qohen Leth. Nykomlingen Lucas Hedges spelar teknikwunderkindet Bob med pricksäker tonårsnihilism. Mélanie Thierry ger liv åt Bainsley, som dyker upp i Qohens liv och försöker vända det... men när hon lyckas visar det sig att han har fattat allting fel. David Thewlis gör en radikalt annorlunda karaktär i Joby, människan som frejdigt accepterar allt som de andra gör revolt mot.
Och så har vi Matt Damon som har få scener och få repliker men som i dem pressar in det bästa jag sett från honom. Hans bitar på den hallucinatoriska maskeradfesten är underbara; jag ville bara se mer av honom och hoppades på att Management skulle dyka upp igen. När han väl gör det är det med repliker och en situation som är svåra att göra lika bra och vi hittar aldrig tillbaka till den charmiga genialiteten vi såg tidigare.
Jag har kallat The Zero Theorem för en komedi, men det är bara för att jag skrattade medan jag såg den. Det gör man, ibland. Tagen i sin helhet är den så långt ifrån en komedi som man kan komma, och det spelar egentligen ingen roll hur man tolkar den och dess slut - det finns ingen ljus tolkning av det här. Men det är en fantastisk film, visuellt sprakande, enormt välspelad och bra på att framkalla den där gnagande känslan av att man sett en liten skärva av något större, något som man förmodligen aldrig kommer att förstå i sin helhet. Qohen hade sitt svar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar