Året är 1929 och Nick Carraway (Tobey Maguire) sitter på ett sanatorium. Hans läkare (Jack Thompson) föreslår att han skriver ner sina tankar och upplevelser - skrivande skänker honom lugn. Den vägen för Nick oss sju år tillbaka i tiden, till när han var en nybakad obligationshandlare på den ständigt växande Wall Street och flyttade in i ett litet hus utanför New York City.
Hans granne är den mystiske Jay Gatsby (Leonardo DiCaprio), som ingen verkar ha träffat men alla har berättelser om. Framför allt är hans fester legendariska. Halva New York strömmar till Gatsbys gigantiska herrgård för att dricka och dansa. Nick får en egen inbjudan och kommer, men det visar sig att han är den ende som någonsin bjudits in. Alla andra bara dyker upp. Hos Gatsby är det alltid fest.
Nick blir Gatsbys ende vän, trots att den senare har helt andra avsikter med att lära känna honom. Genom Nicks ord lär vi känna Gatsby och dennes bakgrund, både versionerna han hittar på och - senare - den sanna.
The Great Gatsby är en visuellt mycket vacker film. Regissören Baz Luhrmann vet hur man skapar visuella under och The Great Gatsby ger honom gott om chanser - jag är särskilt förtjust i en scen där vi ser karaktärer resa från sina grönskande hem till soptippen "the valley of ashes"; kontrasterna skapar ett konstverk. Festerna hemma hos Gatsby ser lika legendariska ut som de kallas. En ständig aura av overklighet vilar över Nicks minnen, dimmiga som de är sedda genom alkohol och känslostormar.
Berättelsen som sådan når inte riktigt upp till det visuellas nivå, trots att Leonardo DiCaprio får ur sig ännu en bravurprestation. Med små ansiktsrörelser, små minförändringar, berättar han saker om Gatsby som filmen håller tyst med ett bra tag till. Han är en av våra skickligaste skådespelare i dag.
Filmen är också fundamentalt tragisk. Jag har inte läst boken och tydligen tycker dess fans inte om den här filmen - men fans brukar vara såna, i och för sig - men den verkar i alla fall följa historien noggrant och jag tror att poängen till slut är den samma. Jay Gatsby kunde köpa vad han ville och på ytan var han oövervinnelig, men på insidan sökte han något helt annat.
Hans granne är den mystiske Jay Gatsby (Leonardo DiCaprio), som ingen verkar ha träffat men alla har berättelser om. Framför allt är hans fester legendariska. Halva New York strömmar till Gatsbys gigantiska herrgård för att dricka och dansa. Nick får en egen inbjudan och kommer, men det visar sig att han är den ende som någonsin bjudits in. Alla andra bara dyker upp. Hos Gatsby är det alltid fest.
Nick blir Gatsbys ende vän, trots att den senare har helt andra avsikter med att lära känna honom. Genom Nicks ord lär vi känna Gatsby och dennes bakgrund, både versionerna han hittar på och - senare - den sanna.
The Great Gatsby är en visuellt mycket vacker film. Regissören Baz Luhrmann vet hur man skapar visuella under och The Great Gatsby ger honom gott om chanser - jag är särskilt förtjust i en scen där vi ser karaktärer resa från sina grönskande hem till soptippen "the valley of ashes"; kontrasterna skapar ett konstverk. Festerna hemma hos Gatsby ser lika legendariska ut som de kallas. En ständig aura av overklighet vilar över Nicks minnen, dimmiga som de är sedda genom alkohol och känslostormar.
Berättelsen som sådan når inte riktigt upp till det visuellas nivå, trots att Leonardo DiCaprio får ur sig ännu en bravurprestation. Med små ansiktsrörelser, små minförändringar, berättar han saker om Gatsby som filmen håller tyst med ett bra tag till. Han är en av våra skickligaste skådespelare i dag.
Filmen är också fundamentalt tragisk. Jag har inte läst boken och tydligen tycker dess fans inte om den här filmen - men fans brukar vara såna, i och för sig - men den verkar i alla fall följa historien noggrant och jag tror att poängen till slut är den samma. Jay Gatsby kunde köpa vad han ville och på ytan var han oövervinnelig, men på insidan sökte han något helt annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar