Ännu en film som börjar bra men fallerar på så många plan att början - och all den talang som stoppats in i filmen - blir helt bortslösad. Varken Meryl Streep eller Jedd Bridges kan rädda The Giver, även om åtminstone den förra gör allt hon kan. Jeff Bridges verkar upptagen med att mumla i skägget och se sur ut, två saker han i och för sig både är bra på och har gott om anledning till.
I en obestämbar framtid har vår värld gått under och ersatts av en vitglänsande, grönskande utopi utan våld, smärta, hat eller avundsjuka. Varje morgon tar man sin injektion och går till jobbet man anvisats. Barn produceras i kuvöser och delas ut till lämpliga familjer. Man lever under strikta regler - precist språk, inga lögner, konstant vänlighet. Över alltihop styr Elders, ledda av Chief Elder (Streep).
De tre vännerna Jonas (Brenton Thwaites), Fiona (Odeya Rush) och Asher (Cameron Monaghan) närmar sig sin examensdag när de äntligen får veta vilket yrke de tilldelats. Jonas visar sig vara speciell. Han har utsetts till att bli Receiver of Memories, den som bevarar minnena från den gamla världen och inte lever under samma regler som andra.
Han inställer sig i en isolerad stuga i samhällets utkanter, full av böcker och bebodd av en ensam invånare: den gamle Receiver (Bridges). Där får Jonas lära sig om den svunna tiden, vår tid. Han ser kartor som visar att det finns en gräns skapad för att hålla minnena inne; om en Receiver passerar den släpps minnena lösa. Genom telepati via hudkontakt börjar Receivern överföra minnena till Jonas, som blir mer och mer fascinerad av saker som känslor, färger, andra levande varelser än människor. Han slutar ta sina dagliga injektioner och naturligtvis slutar det med att han ger sig av mot gränsen för att krossa samhället som skapade honom.
Det finns två stora problem med den här historien. Det första är att världen bara inte fungerar. Hur gick den gamla världen under och hur lyckades någon skapa något så här fantastiskt - mer avancerat än det vi har i dag - ur vår civilisations aska? Hur kunde minnena någonsin försvinna och samtidigt bevaras? Vad lever folk av och vad är de stora svävarna egentligen till för? De magiska inslagen - för jag kan inte kalla telepatin och minnesgränsen för något annat än magiska, och någon annan förklaring får vi inte - dyker upp som opassande missljud.
Men framför allt har vi fel person som hjälte. Det här är alltså en värld där alla faktiskt mår bra och är lyckliga - de kanske inte når euforiska höjder men de har det aldrig dåligt heller och deras snitt spöar vårt så hårt att mitt sjönk lite bara av att tänka på det. Detta är ingen grå värld som i Equilibrium eller diktatorisk mardröm som i 1984; detta är en faktisk utopi.
Och så är det tänkt att vi ska heja på killen som bestämmer sig för att förstöra detta och föra tillbaka kaos, krig, våld, sorg, allt djävulskap som människor har hittat på mot varandra genom historien, bara för att han råkar gilla att känna känslor som han inte saknade innan han kände dem. Och alltihop bara för att vi människor har fått för oss att det så kallat naturliga på något sätt är per definition bättre, trots årtusenden av bevis på motsatsen och trots att hela den nedtecknade mänskliga historien är en enda lång strävan att ta sig bort från det så kallat naturliga. Jag hade satt en kula i bakhuvudet på Jonas och en annan i Bridges karaktär, och sen njutit av att leva i en underbar värld.
I en obestämbar framtid har vår värld gått under och ersatts av en vitglänsande, grönskande utopi utan våld, smärta, hat eller avundsjuka. Varje morgon tar man sin injektion och går till jobbet man anvisats. Barn produceras i kuvöser och delas ut till lämpliga familjer. Man lever under strikta regler - precist språk, inga lögner, konstant vänlighet. Över alltihop styr Elders, ledda av Chief Elder (Streep).
De tre vännerna Jonas (Brenton Thwaites), Fiona (Odeya Rush) och Asher (Cameron Monaghan) närmar sig sin examensdag när de äntligen får veta vilket yrke de tilldelats. Jonas visar sig vara speciell. Han har utsetts till att bli Receiver of Memories, den som bevarar minnena från den gamla världen och inte lever under samma regler som andra.
Han inställer sig i en isolerad stuga i samhällets utkanter, full av böcker och bebodd av en ensam invånare: den gamle Receiver (Bridges). Där får Jonas lära sig om den svunna tiden, vår tid. Han ser kartor som visar att det finns en gräns skapad för att hålla minnena inne; om en Receiver passerar den släpps minnena lösa. Genom telepati via hudkontakt börjar Receivern överföra minnena till Jonas, som blir mer och mer fascinerad av saker som känslor, färger, andra levande varelser än människor. Han slutar ta sina dagliga injektioner och naturligtvis slutar det med att han ger sig av mot gränsen för att krossa samhället som skapade honom.
Det finns två stora problem med den här historien. Det första är att världen bara inte fungerar. Hur gick den gamla världen under och hur lyckades någon skapa något så här fantastiskt - mer avancerat än det vi har i dag - ur vår civilisations aska? Hur kunde minnena någonsin försvinna och samtidigt bevaras? Vad lever folk av och vad är de stora svävarna egentligen till för? De magiska inslagen - för jag kan inte kalla telepatin och minnesgränsen för något annat än magiska, och någon annan förklaring får vi inte - dyker upp som opassande missljud.
Men framför allt har vi fel person som hjälte. Det här är alltså en värld där alla faktiskt mår bra och är lyckliga - de kanske inte når euforiska höjder men de har det aldrig dåligt heller och deras snitt spöar vårt så hårt att mitt sjönk lite bara av att tänka på det. Detta är ingen grå värld som i Equilibrium eller diktatorisk mardröm som i 1984; detta är en faktisk utopi.
Och så är det tänkt att vi ska heja på killen som bestämmer sig för att förstöra detta och föra tillbaka kaos, krig, våld, sorg, allt djävulskap som människor har hittat på mot varandra genom historien, bara för att han råkar gilla att känna känslor som han inte saknade innan han kände dem. Och alltihop bara för att vi människor har fått för oss att det så kallat naturliga på något sätt är per definition bättre, trots årtusenden av bevis på motsatsen och trots att hela den nedtecknade mänskliga historien är en enda lång strävan att ta sig bort från det så kallat naturliga. Jag hade satt en kula i bakhuvudet på Jonas och en annan i Bridges karaktär, och sen njutit av att leva i en underbar värld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar