När jag tittar på vad folk söker på när de hittar till den här bloggen så är det bedrövligt många som vill veta om Paranormal Activity var en sann historia. Det är den förstås inte. Låt mig säga så här: om en ung kvinna försvann, hennes sambo dog, och man hittade videoband som avslöjade det förlopp som nu visas under namnet Paranormal Activity, skulle de människornas nära och kära, föräldrar och syskon, verkligen bestämma sig för att visa den filmen på bio? Är det så man reagerar på en sådan händelse? Kan någon tro på det?
Precis samma sak gäller
The Blair Witch Project, filmen som inte skapade men väl
populariserade shakycam-fejkdokumentärstilen som envisas med att
spruta ur sig skitfilm efter skitfilm. Paranormal Activitys rötter
löper raka vägen tillbaka till The Blair Witch Project och den
lyckas faktiskt vara marginellt bättre än sin föregångare.
Ursprungsfilmen är en tråkig röra vars framgångar är obegripliga, även om det är än mindre begripligt hur någon kunde
tro att den var på riktigt.
De tre filmstudenterna
Heather (Heather Donahue), Joshua (Joshua Leonard) och Mike (Michael
C. Williams) bestämmer sig för att göra ett filmprojekt om
Blairhäxan, en mytologisk varelse som lever i närheten av byn
Burkittsville. De hör de sedvanliga spökhistorierna, bland annat en
om barnamördaren Rustin Parr, och de filmar alltihop på sina två
bärbara kameror. Sen ger de sig ut i skogen för att hitta till en
kyrkogård som Heather hört ska finnas där ute. Kort efteråt går
allt åt helvete; de hittar inte ut ur skogen, de får slut på mat,
de blir hungriga, trötta, desperata, arga på varandra och allt mer
förtvivlade. De hittar mystiska saker utanför tältet på
morgnarna. Någonting förföljer dem.
Grundproblemet med genren
är förstås att karaktärerna fortsätter filma mitt i alla de
förhopningsvis spännande händelser de råkar ut för. Ibland
låtsas inte filmerna om problemet alls, ibland försöker de hitta
på en ursäkt. Här är det att Heather är en filmfanatiker som
hanterar situationen genom att se den via sin kamera.
Hur kan hon fortsätta?
De skulle vara ute i skogen i ett dygn, och hon filmar tydligen mer
eller mindre hela tiden. Tar inte batterierna i deras
nittiotalskameror slut? Hur mycket band hade de med sig? För en film
som strävar efter realism - så till den milda grad att den faktiskt
låtsas vara på riktigt, hur orimligt det påståendet än är - är
det ett svårt slag.
Men det är värre att
filmen bara är så dålig. Den är tråkig, träigt spelad, dunkel
och möglig. Den försöker skapa en stigande känsla av skräck men
det är många gånger otäckare att själv vara ute i en helt vanlig
skog en helt vanlig natt, utan häxor eller mysterier, än det
någonsin blir att titta på The Blair Witch Project. När filmen
äntligen börjar bli intressant är det bara ett par minuter kvar av
den, och slutet är så fullständigt intetsägande och
otillfredsställande som det rimligen kan vara.
Mitt hat mot trenden som
den här filmen gav upphov till må göra mig jävig, men inte så
här jävig. Hyllningarna till den här filmen är ett mysterium för
mig, dess framgångar ett än större. Var de här sakerna verkligen
så nya och fräscha för tjugo år sedan? I så fall, missade folk
helt enkelt att de må vara nya men bara inte var bra? Tydligen. För
mig är The Blair Witch Project något jag såg för att ha sett och
aldrig tänker se igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar