Re-Animator (1985) - 5/6

Här har vi något sällsynt: en B-kultfilm som faktiskt är bra fast jag ser den för första gången när den är nästan trettio år gammal. Den är inte bara bra som kitschig humor heller; det här är ingen film som är så dålig att den blir bra. Den är faktiskt bra.

Fånig, visst. Absolut. Men samtidigt tar den sig själv på allvar, vilket normalt sett är en kistspik för den här sortens film. Hemligheten är att det den tar på allvar är inte sin egen fånighet, utan konsten att göra en fånig film. Den vältrar sig inte i värdelöshet som Troma-filmer; i stället vet den precis hur man skapar en B-skräckis och ser till att göra det så bra som möjligt. Om man nu ska göra en film om blod och inälvor, då ska det vara det bästa blodet och de bästa inälvorna publiken nånsin fått kastade i ansiktena.

Den låter dessutom bli att förfalla i klichéer och infriade förväntningar. Herbert West, titelns reanimator, är en galen vetenskapsman, absolut, men han är inte bara en galen vetenskapsman. Det finns mer där och det slutar med att han spelar en helt annan roll i filmen än jag väntade mig. Den faktiske skurken är inte uppenbar förrän en bra bit in och till och med då tar det en stund innan hens sanna natur visar sig.

Under tiden bjuder skådespelarna oss på en riktig fest. De måste ha fått en manual i ämnet B-filmsskådespeleri för de hanterar sina roller med precis rätt ton. Jag tyckte särskilt om Jeffrey Combs som Herbert West, denne svårdefinierat besynnerlige man som befinner sig i historiens centrum. Han pratar som en man med ett flammande inre dolt bakom en rustning av is och beter sig som den totalt besatte vi misstänker att han är. Han påminde mig om en annan briljant karaktär i en underskattad film: agent Dammers i The Frighteners. Gissa vem som visade sig spela honom: samme Jeffrey Combs. Det är en man som har klart för sig vad han är bra på.

West är en läkarstuderande som dyker upp på Miskatonic University i Arkham (ja, filmen bygger på en historia av H.P. Lovecraft; jag har visserligen inte läst den men kan min Lovecraft väl nog för att misstänka att det inte finns mycket kvar av hans material) efter besynnerliga händelser i Schweiz som ledde till hans lärares död. Exakt hur han var inblandad blev aldrig klarlagt.

Han träffar en annan studerande, Dan Cain (Bruce Abbott), och svarar sedan på dennes annons efter någon att dela lägenhet med. West verkar mest intresserad av källaren och att han aldrig ska bli störd, men han betalar hyran och är tyst så Cain klagar inte. Cains flickvän Megan Halsey (Barbara Crampton), dotter till dekanus Alan Halsey (Robert Sampson), är mer orolig över den kuslige West.

West hamnar också i konflikt med doktor Hans Gruber (Al Berry), som enligt West lär ut föråldrade teorier om död, motbevisade av Wests framlidne mentor. Att hjärnan bara skulle kunna leva sex till tolv minuter utan syre och att hjärndöd är oåterkallelig, det är enligt West förlegat struntprat. Och det tänker han bevisa.

Blod och inälvor, vandrande lik, nakna bröst och för sin tid fantastiska effekter, och dessutom är det en fin liten historia intryckt där. Re-Animator är rolig att se, en film som gör att man gärna släpper sina pretentioner och bara njuter i en och en halv timme. Den förtjänar sin kultstatus och Jeffrey Combs förtjänar sina fans.