Melancholia (2011) - 1/6

Det första jag hörde om Melancholia var att Lars von Trier ansåg att det var den enda av hans filmer som hade ett olyckligt slut. Med tanke på hur hans filmer brukar sluta undrade jag spontant vad som hände i den här. Gick världen under? På det hela taget var det ingen dålig gissning.

Jag gissade dock inte att den skulle vara så här tråkig. Det är inget gott tecken att jag en minut in i filmen får lust att snabbspola. Det är ett dåligt tecken att den lusten bara växer. Och det är ett riktigt uselt tecken att lusten efter en halvtimme övergår i handling.

Melancholia börjar väldigt långsamt. Och jag menar inte "långsamt" som i "ingenting händer på ett tag", även om det också är sant. Jag menar att den bokstavligt talat går långsamt, som i extrem slow motion. Till synes orelaterade småstycken rör sig nästan obemärkligt medan en blå planet krockar med Jorden.

När det äntligen är över ökar hastigheten men mitt intresse förblir det samma. Vi träffar ett nygift par, Justine (Kirsten Dunst) och Michael (Alexander Skarsgård), som är försenade till sin bröllopsfest och nu sitter i en limousine med en oerfaren chaufför. Alltför lång tid läggs på de fullständigt ointressanta försöken att backa limousinen.

Till slut anländer Justine och Michael till festen som snabbt förstörs av Justines bittre far (John Hurt), bråkige mor (Charlotte Rampling), slemmige chef (Stellan Skarsgård) och Justines egen irrationalitet och depression, som kvickt dödar äktenskapet så att hon måste bo tillsammans med sin syster (Charlotte Gainsbourg), hennes man (Kiefer Sutherland) och deras son (Cameron Spurr). Jag finner ingen anledning att bry mig om de här människorna, med möjligt undantag för sonen, men de lyckas alldeles utmärkt med att irritera mig. De är gnälliga, självcentrerade, retliga och obehagliga.

Samtidigt är den ovan nämnda planeten, döpt till Melancholia, på väg mot Jorden. Vetenskapsmännen säger att den kommer att passera nära oss medan paranoikerna säger att den kommer att krocka med oss. Redan i introt ser vi vem som har rätt, vilket annars ändå inte hade förvånat någon.

Bakom detta står alltså Lars von Trier, som gång på gång visar att han har enorma talangreserver och gång på gång visar att han inte är intresserad av att göra något fint med dem. Han har gjort bra filmer - Dogville, Manderlay - utan att kompromissa och släppa på sina dystra principer. Men så gör han filmer som Melancholia, vars enda synbara syfte är att predika hans nattsvarta livs-, världs- och människosyn. Det är inget fel på mörka filmer, men när deras enda poäng är att vara nihilistiskt mörka undrar jag hur skaparna orkar skapa. Antichrist, trots alla problem den hade, var i alla fall enormt välgjord, visuellt fascinerande och aldrig någonsin tråkig. Melancholia är enbart tråkig.

Det är däremot lätt att förstå varför skådespelarna arbetar med von Trier. Han låter dem göra saker som de inte skulle få göra någon annan stans, eftersom ingen annan skriver så här vettlösa karaktärer. Det är säkert intressant att spela i en von Trier-film och skådespelarna brukar imponera; så även här. Det är däremot rätt sällan intressant att se dem, och Melancholia är det värsta exemplet hittills.