Hör och häpna:
Lågbudgetbolaget The Asylum, auteurerna bakom verk som Mega Shark Versus Giant Octopus, har gjort en film som inte är usel. Den är
inte ens dålig. Den är faktiskt rätt bra. Den tog inte sin
historia till alla ställen som den kunde och kanske borde ha gått,
men den höll mig intresserad hela vägen igenom och var trogen sig
själv ända in i mål.
Huvudpersonen är Sean
Crawley (Chris McKenna), en måttligt klipsk arbetarklasskille som
hankar sig fram på ströjobb. Medan han målar ett hus träffar han
elektrikern Duke (George "Norm!" Wendt) som frågar honom
om han aldrig velat något större. Duke tar hans nummer och säger
att han ska ringa om nåt jobb dyker upp.
Det gör det. Dukes chef,
byggentreprenören Ray Matthews (Daniel Baldwin), frågar Sean om han
kan tänka sig att göra något... inte direkt olagligt, åh nej, men
kanske omoraliskt? Sean lyssnar. Det enda han behöver göra är att
skugga en man, Eric Gatley (Ron Livingston), och hålla koll på hans
minsta rörelse. Sean hoppar på sin cykel och hänger efter Gatley
så gott han kan. Han samlar information och attraheras av fru Gatley
(Kari Wuhrer).
Det han upptäcker får
Matthews att höja insatserna. Kan Sean kanske tänka sig att gå
längre? Vad skulle krävas för att han skulle - låt oss säga som
det är - röja någon ur vägen? Sean räknar upp sina krav.
Matthews går med på dem. Sean blir mördare.
Men efteråt är Seans
krav som bortblåsta. Det finns inga pengar. Det bästa erbjudande
han får är en order om att lämna stan och försvinna spårlöst om
han inte vill råka illa ut. Sean bestämmer sig för att vara
tjockskallig. Han ska ha sina pengar. Matthews och hans killar vill
inte döda honom, men det kanske de inte behöver.
King of the Ants har sina
formidabelt äckliga bitar, den värsta i en av de hallucinatoriska
sekvenser som filmen kanske hade klarat sig bättre utan. Sean råkar
ut för riktigt vidriga saker, men äcklet ger - trots källan -
aldrig intryck av att vara exploitativt eller spekulativt. Det är en
historia som berättas, och vissa historier innehåller äckligheter.
Den här innehåller även våld och nöd, utsatthet och galenskap,
en sorts obehaglig regression. Men alltihop har sin plats och jag
håller inte med dem som kallar den för en hejdlös äckelkavalkad.
Den är brutal och frånstötande, men den fungerar.
Framför allt lyckas den
framställa en man som Sean som någon vi i slutändan hejar på. Han
mördade en oskyldig för pengar och vi vet att han inte är helt
oförtjänt av allt han drabbas av, men när det börjar närma sig
uppgörelse vill vi ändå se honom segra. Jag blev inte besviken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar