Red Heat kombinerar alla de sämsta sidorna hos åttiotalsactionfilmer. Det var ett dåligt årtionde för genren, en rad år som producerade en oändlig flod smörja kring en handfull koncept som upprepades i det oändliga.
Ett
av dessa koncept, och ett som sällan gett upphov till en bra film,
är det omaka polisparet. Från Black Rain till Alien Nation har vi
sett skit på det här temat. Det har fungerat bäst när det
parodierats, som i Last Action Hero och Dragnet, vilket är ett
tydligt tecken på att det är ett svagt tema från början.
Vi
känner till formeln. Den ene polisen är veteran eller
paragrafryttare eller bara förortsviting, den andre polisen är
nybörjare eller vilding eller svart och hipp, och de hatar varandra
från början men tvingas samarbeta, får långsamt respekt för
varandras personligheter och arbetssätt, och de slutar som kompisar.
Massiv gäspning.
I
Red Heat är paret en amerikansk, lat, högröstad polis - Art Ridzik
(James Belushi) - och en sovjetisk, principfast, hängiven polis -
Ivan Danko (Arnold Schwarzenegger). Danko har fått flera kollegor
mördade av Viktor Rostavilli (Ed O'Ross), en georgier som flyr till
USA och grips i Chicago. Danko flyger till Chicago för att hämta
honom, Rostavilli rymmer, och Danko och Ridzik måste trots sina
olikheter arbeta ihop. Massiv gäspning.
James
Belushi är en vansinnigt överskattad skådespelare och komiker, och här spelar han dessutom den karaktär som det förmodligen är tänkt att vi ska sympatisera med även om jag finner föga anledning att göra det.
Arnold Schwarzenegger har i alla fall klart för sig vilka hans
styrkor är, och han har föga nytta av dem i den här filmen. Det är
de sedvanliga actionscenerna, varav inte en enda är värd att
minnas, och så förstås den avslutande kompisscenen när de två
poliserna från varsin sida järnridån blir vänner för livet.
Massiv, massiv gäspning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar