Kinsey (2004) - 5/6

I vår värld, efter den sexuella revolutionen och med dagens diskussionsklimat där förmodligen min mormor vet vad "polyamori" är (jag tänker inte fråga henne), är det svårt att föreställa sig hur det var för bara några få korta årtionden sedan. Innan den legendariske sexologen Alfred Kinsey publicerade sina rapporter från de första storskaliga studierna av sex var den allmänna åsikten att sådant som masturbation, homosexualitet och utom- och föräktenskapligt sex var sällsynta företeelser, endast utövade av några få avvikare. Vilket förstås innebar att dess utövare trodde att de var några av några få avvikare.

Kinsey ändrade allt det där. Visst byggde hans studie på intervjuer och självrapportering och visst är det opålitliga metoder - vilket tydligt visas varje gång det görs undersökningar om heterosexuellas antal sexpartners och resultatet blir matematiskt omöjligt - men i dag vet vi att hans resultat låg mycket närmare verkligheten än de tidigare vedertagna sanningarna. Förr eller senare hade det förstås kommit fram, men någon måste vara pionjären och Alfred Kinsey fick många pilar i ryggen.

Filmen porträtterar honom som en man som halkade in på detta område mer eller mindre av en slump. Kinsey (Liam Neeson) växer upp med en dominant, konservativ, kristen far (John Lithgow) som kräver och förväntar sig att han ska bli ingenjör, men han hittar ingen entusiasm för det området. I stället studerar han biologi och fastnar för den besynnerliga gallstekeln. Han börjar samla exemplar (under filmens gång får han ihop en miljon) och upptäcker att två gallsteklar aldrig är identiska. Variation är naturens enda konstant.

Som professor blir han populär och får smeknamnet Prok av sina studenter. En av dem är Clara McMillen (Laura Linney) som han kallar för Mac. Deras relation utvecklas tills de går nerför kyrkgången tillsammans och det är dags att fullborda äktenskapet. Ingen av dem vet mer än de naknaste grunderna, och debuten går illa. De uppsöker en läkare som kan hjälpa dem och därefter blir deras sexliv passionerat och eldigt.

Kinsey blir mer och mer upprörd över sexualundervisningens tragiska tillstånd. Han får rykte om sig att kunna hjälpa till med sexfrågor och pratar med studenter så okunniga att vi i dag har svårt att tro det - han frågar en ung make om han brukar använda sina händer och får svaret "No, why bother now that we can do it for real, right?" - men jag betvivlar inte att det var så då. Kinsey vill starta en kurs i sexualkunskap och lyckas trots motstånd. Han förklarar för den första klassen att i ett vettigt samhälle skulle en tolvåring veta det han nu måste berätta för vuxna människor.

Han får frågor. Hur vanligt är detta? Brukar människor göra så? Finns det något samband mellan cunnilingus och kvinnlig sterilitet? Han tvingas hela tiden svara "jag vet inte", för ingen har undersökt det vetenskapligt. Han bestämmer sig för att råda bot på detta.

Tillsammans med studenterna Clyde Martin (Peter Sarsgaard), Wardell Pomeroy (Chris O'Donnell) och Paul Gebhard (Timothy Hutton) börjar han intervjua människor om allt. Sexdebut, masturbation, vanor, erfarenheter, allt. Han gör på samma sätt som med gallsteklarna: han samlar exemplar. Och han slutar aldrig.

Samtidigt uppmuntrar han en frigjordhet inom sin forskargrupp som inte ens i dag faller inom normen. Den sexuella dynamiken visar sig inte helt lättämjd och själv har han dragningar åt andra än sin fru, och även åt andra än kvinnor. Kritikerna letar efter saker att anmärka på och han vägrar göra det svårt för dem. Han står för den han är och den han tycker, men det blir svårare och svårare. Pengarna tar slut men han hittar nya. Han måste hitta nya, för projektet är det enda som spelar någon roll.

Kinsey försöker täcka ett komplext skeende och ett långt liv och det kanske var ofrånkomligt att det skulle bli luckor här och var. Den är lite hackig och hoppig och ibland syns spåren efter klipparens hantverk alldeles för tydligt. Karaktärer reagerar ibland snabbt och svårbegripligt; de sekvenserna borde antingen ha strukits eller lämnats kvar i sitt ursprungliga sammanhang. Kinseys fars plötsliga karaktärsutveckling är inte trovärdig alls just därför att den inte tillåts ske gradvis. Det hade inte stört mig om han hade förblivit den svavelosande metodistpastorn hela vägen genom filmen.

Dessa små problem överskuggar inte filmens kvalitéer. De är många och stora. Historien om Kinsey och hans arbete är uppslukande och filmad på ett sätt som gör att vi dras in och intresseras av det egentligen fundamentalt ointressanta intervjuandet. De två centrala skådespelarprestationerna från Liam Neeson och Laura Linney fungerar så bra och kompletterar varandra så perfekt att vi verkligen tror på relationen mellan Prok och Mac, den sagolika kärlekshistoria som det innebär att hitta sin ödesutvalda motpart. De här två människorna skapades för varandra.

Det jag kommer att minnas från Kinsey är dess bästa stund under en mycket vacker scen mellan Kinsey och en av hans sista intervjupersoner. Världen har slagit ner honom men han fortsätter med sitt arbete, men han minns kanske inte varför. Passionen är borta. Tills han - och vi - påminns om hur viktigt det verkligen är, och vilken stor man han faktiskt var.